Dagens maskerad. Therese Bohman provar sin nya leopardklänning hemma i badrummet.
Dagens maskerad. Therese Bohman provar sin nya leopardklänning hemma i badrummet.

Vissa är bättre på att klä ut sig än andra

Publicerad

Den internationella kvinnodagen föranleder också andra reflektioner än de feministiska slagorden.

Therese Bohman funderar över sin fascination för de attribut som skapar föreställningar om feminitet.

En lördagskväll för några år sedan när jag stod och väntade på bussen, uppklädd och på väg in till city för att gå ut, kom en man fram till mig och frågade om jag var transvestit.

Så här i efterhand tycker jag att det på sätt och vis var en rimlig fråga: Jag har insett att jag verkligen lägger stor ansträngning på att försöka se ut som en kvinna. Feminiteten och de attribut som skapar den är snudd på en besatthet för mig. Inför den förvandlas jag till en Ulf Lundell, som ser feminiteten som ett lockande mysterium, något vackert, exotiskt.

En sådan där man som brukar hånas för att han har en omodern kvinnosyn. Jag tänker att det inte är så konstigt om feminiteten framstår som exotisk för vissa män, när den till och med gör det för mig som är kvinna.

Mitt intresse har inte med biologi att göra: Jag är intresserad av hur en viss sorts feminitet, i sin allra mest klichémässiga innebörd, skapas och upprätthålls, och med vilken rekvisita. Jag har studerat den och imiterat den sedan jag var liten. När jag har talat med (kvinnliga) vänner om saken har jag hört liknande berättelser om nyfikenheten på den vuxna feminiteten som en viktig del av identitetsbyggandet.

Från min uppväxt minns jag en lång rad händelser som handlade om just att utforska feminitetens attribut: hur min bästis och jag brukade smyga in i hennes storasysters rum och försiktigt gå igenom det lilla altare av smink och parfym hon hade arrangerat på en byrå, utklädningslekar med högklackade skor som tråkigt nog alltid var för stora, snokande i badrumsskåp, alltsammans lockande på ett sätt jag inte kunde formulera.

 

Dessa aktiviteter försiggick ofta i hemlighet, vilket gjorde dem spännande och pirrande, i mycket parallella - eller besläktade - med utforskandet av den andra aspekten av vuxenhet: sexualiteten.

Jag har alltid fascinerats av feminiteternas mest stereotypa uttryck. Det är en fascination byggd på bilden av vuxen kvinna som hon manifesterades i 1980-talets film och tv, postorderkataloger och modemagasin. Jag gillar tanken på högklackade pumps och långa röda naglar, stay ups och korsetter, pennkjolar och angoratröjor, päls, läppstift och leopardmönster.

Inget av det här är givetvis feminiteten, det är symboler för en viss typ av feminitet. En uppsättning rekvisita som vår kultur är överens om signalerar kvinna. Eller som krafter i vår kultur har intresse av att vi ska tycka signalerar kvinna, skulle kanske någon invända.

I den nyligen utkomna "Skamgrepp. Femme-inistiska essäer" redogör Ulrika Dahl för både vänsterrörelsens och feminismens problem med feminiteten. Den som intresserar sig för yta har ansetts vara just ytlig och därmed motsatsen till den osminkade kvinna som både kan tänka och förändra samhället.

Och att ytan av feminitet i sig är en manifestation av förtryck är en åsikt som salufört framgångsrikt i till exempel Naomi Wolfs "Skönhetsmyten" från början av 1990-talet. Att patriarkatet och kapitalismen vill att vi okritiskt ska tillägna oss de kvinnobilder som de lagt ut som snaror att fastna i är fortfarande en vanlig uppfattning.

Dahls strategi är att återerövra feminiteten. Femme, den heterosexuella feminitetens uttryck och attribut (det man mer slarvigt och vardagligt skulle kunna kalla en kvinnlig klädstil), har i queera sammanhang varit extra illa sedd. Dahl vill ladda den med en politisk sprängkraft och göra feminiteten subversiv.

 

Samtidigt är hon införstådd med det problematiska i det: Det har numera blivit en identitetspolitisk norm att insistera på att femme skiljer sig från normativ feminitet eftersom den är vald snarare än påtvingad, eller överdriven snarare än vanlig, vilket i sin tur är ett sätt att insistera på att det finns ett djup under den till synes ytliga ytan.

Här sätter hon fingret på ett fenomen som är lika tydligt även utanför queervärlden: inställningen att det finns intelligentare sätt än andra att vara ytlig på. Att samma estetik laddas med helt olika innebörder om det liksom finns en tanke bakom; ett teoretiskt ramverk, ett sammanhang, en uppsättning referenser.

Det är en skillnad som i första hand betingas av klass, där medelklassens kvinnor kan bära sitt röda läppstift aktivt och medvetet, nästan som ett vapen. Medan det omedvetna röda läppstiftet hos arbetarklassens kvinnor ofta anses vulgärt, eller - och detta uppfattar jag som särskilt förbjudet - som ett uttryck för en vilja att behaga män.

Eftersom jag är en heterosexuell kvinna har jag inga problem med om jag skulle råka behaga män. Jag är heller egentligen inte särskilt intresserad av teorier kring feminiteten.

Min fascination för den tar sig mer handfasta uttryck i allt från hangups på andra kvinnor (perioder då jag beundrar någons stil, eller snarare air och uttryck väldigt mycket, på ett sätt som är närmast tonårsmässigt) till mitt snudd på sjukliga intresse för vad andra kvinnor bär i sina handväskor.

 

Med vilken rekvisita skapar du din feminitet? vill jag fråga kvinnor jag möter. Och sedan vill jag se efter. Bloggar där kvinnor visar upp innehållet i sina badrumsskåp (jadå, det finns sådana) är som pornografi för mig.

Kanske vilar det verkligen något sexuellt över allt det här. Just handväskor menade Freud är en symbol för vaginan, vilket får min drift att undersöka vad andra kvinnor bär i sina väskor att framstå som minst sagt dubbelbottnad.

Jag tänker på det mer som en fetisch för feminiteten: Ett ständigt pågående frammejslande av ett slags feminitetens innersta kärna, som utgörs av summan av de kvinnobilder jag mentalt burit med mig genom livet.

Trots att Ulrika Dahls ambition är att bära den heterosexuella feminitetens rekvisita i en annan kontext, och dessutom inbegriper en politisk agenda, är vår syn på feminiteten som konstruktion i grunden densamma.

Kvinnlighet i sin estetiska bemärkelse är en maskerad, där vissa bara är bättre än andra på att klä ut sig.

Therese Bohman
Therese Bohman
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag