Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Visionär bihistoria om världens undergång

Maja Lundes "Binas historia" har sålts till 15 länder. Foto: Oda Erby / NATUR & KULTUR

Stickigt och surrigt jobb vid kupan.

Foto: Per Wissing / GT/EXPRESSEN
"Binas historia". Foto: NATUR & KULTUR

Ulrika Kärnborg läser norska Maja Lundes "Binas historia", en idérik norsk surrealistroman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

MAJA LUNDE
Binas historia

Översättning Lotta Eklund

Natur & Kultur, 458 s.

Manusförfattaren Maja Lundes debut "Binas historia" var en av förra årets norska succéer. Boken, som nu kommer på svenska, skulle jag vilja beskriva som en korsning mellan "Hungerspelen" och Margaret Atwoods briljanta "MaddAddam"-trilogi.

Den kretsar kring möjligheten av en global miljökatastrof, men kryllar också av känsligt återgivna skildringar av relationer mellan föräldrar och barn.

Men framför allt handlar den om bin. Stickande, svärmande, pollinerande bin som ger honung åt människan och ser till att hennes odlingar bär frukt.

Bin, som skapar själva förutsättningen för människans jordbruk och därmed också för hennes civilisationsbyggande.

Vad skulle hända om de försvann?

Att konstruera en bikupa

En av de tre, tätt sammanflätade berättelserna i romanen utspelar sig vid mitten av 1800-talet i brittiska Hertfordshire, där den havererade naturvetaren William drömmer om att konstruera en helt ny sorts bikupa.

I det tjugoförsta seklets Ohio sliter hans arvinge, biodlaren George, med en gård som inte längre vill bära sig.

I Kina, 100 år senare, slavarbetar Tao som pollinerare eftersom alla bin har dött ut. Jorden har drabbats av missväxt och klimatrelaterad torka. Människorna lider svårt av matbristen.

Filmisk skärpa men blekt språk

När Taos son råkar ut för en mystisk olyckshändelse, sätts hela världen i gungning.

Lunde skriver en återhållsam prosa som fungerar väl för att återge den här bokens komplicerade idéstruktur.

Det finns en pendling mellan familjerelationernas djupt personliga dynamik och den science-fictionartade överbyggnaden, som jag verkligen gillar.

Personteckningen är nyanserad och scenerna återgivna med filmisk skärpa. Därför spelar det heller ingen roll att språket, om man jämför med till exempel Atwoods ordfyrverkerier, är lite blekt och temperamentslöst.

"Binas historia" är helt enkelt den mest visionära norska roman jag läst sedan första delen av Knausgårds "Min kamp".

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.