Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Visa offren respekt, Svenska Akademien

Del av Nobelkommittén. Från vänster: Anders Olsson, Per Wästberg, Rebecka Kärde, Mikaela Blomqvist och Henrik Petersen. Foto: KARIN WESSLéN/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: HANS RUNESSON / SCANPIX SWEDEN

Jasenko Selimovic svarar sina kritiker i Peter Handke-debatten. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Skribenter som har svarat på min artikel om Peter Handke (23/10) försöker separera önskade fakta från oönskade. Tyvärr låter det sig inte göras.    

Rebecka Kärde försöker selektera bort Handkes problematiska böcker. Hon skriver att ”vi inte ger Peter Handke Nobelpriset för hans texter om Serbien” (DN, 24/10). Men hur ska Nobelkommittén separera dessa böcker från resten? Skriva på dem att ”de här böckerna har vi inte gett Nobelpriset för”? Förstår inte Kärde att om 15 år, när den här debatten blivit bortglömd, kommer Handkes revisionistiska böcker att vara lästa och respekterade beskrivningar av Balkankrigen, tack vare Nobelpriset? 

Samma separation vill Kärde göra när hon försvarar sig för att ha åberopat Kjell Magnussons artikel i Dagens Nyheter där folkmordet undermineras: ”När jag hänvisar till Kjell Magnusson gör jag det för hans Handke-läsning, inget annat”. Så hur ska Kärde se till att folk inte läser resten av artikeln? ”Läs endast de här meningarna men inte de andra?”

Snart kommer man nog börja separera orden.

Thomas Steinfeld gör våld på sin anständighet när han hävdar att Handke inte menar att den officiella berättelsen om Srebrenica är full av ”fake facts” (SvD, 24/10). Vad försöker Steinfeld bevisa? Att författaren inte menar det som författaren öppet säger? Upprepade gånger dessutom.

När jag visar vilka horribla saker som står i Handkes böcker (GP, 19/10) försöker Mikaela Blomqvist bokstavligen separera två meningar som följer efter varandra – för att få till en snällare tolkning (GP, 22/10). Snart kommer man nog börja separera orden.  

Mats Malm vill särskilja Handkes hårresande intervju i Ketzerbriefe från övrigt eftersom den ”strider (…) mot annat Peter Handke yttrat”. Malm kan gärna läsa Der Tagesspiegel (26/10) som efter Malms uttalande har jämfört det Handke säger i Ketzerbriefe med det han skriver i sina böcker. Ingen skillnad. 

Handke säger öppet i flera intervjuer att Srebrenica ”inte är ett folkmord”, att han inte ”tror på ett enda ord de [Srebrenicas mödrar] säger”, ifrågasätter i sina böcker om det verkligen var ett ”organiserat, systematiskt (..) mördande…”, samtalar, ger intervjuer och ”lär sig” av notoriska folkmordsförnekare – Alexander Dorin (pseudonym för folkmordsförnekaren Boris Krljic) – upprepar i sina böcker teorier från Karganovics ”Srebrenica historical project” (ytterligare en av de centrala folkmordsförnekarna) – och ni sovrar dessa fakta från det han skriver.

Handke skriver inte om imaginära människor och landskap, utan om verkliga personer.

Trots att Kjell Magnusson (24/10 samt 29/10) fått extremt tydliga expertsvar på bokstavligen alla sina påståenden flera gånger tidigare, trots att man visat att han far med osanning (23/10) upprepar han sig. Naturligtvis, för målet är att så misstro mot Haag-tribunalen och underminera folkmordet. En sak behöver dock besvaras. Magnusson blandar ihop begrepp när han skriver: ”Är Srebrenica ett folkmord ligger en relativisering av Förintelsen nära.” 

Vad Magnusson påstår är alltså följande: om en mördare mördar hundra personer och en annan mördar bara en, så borde inte det andra brottet kallas för mord? Det ena är en kategorisering av brottet: ”mord”, eller ”folkmord” i de aktuella fallen, det andra är magnituden av brottet. Magnituden av Auschwitz och Srebrenica ska inte jämföras, det vore skamligt. Däremot är det som gör brotten till folkmord detsamma: avsikten att helt eller delvis utrota en folkgrupp. 

Kärde skriver att hon inte tror ”att ökad kunskap [om Srebrenica] för en särskilt mycket närmare en förståelse av detta författarskap”. Men åtskillnad mellan litteratur och verklighet låter sig inte göras i dessa böcker, Handke skriver inte om imaginära människor och landskap, utan om verkliga personer, med namn och efternamn. Har man inte kunskap om dessa förstår man inte vad som står i böckerna.

Vittnesmålen är nästan omöjliga att läsa.

Ett exempel.  

Hade Rebecka Kärde haft kunskap om de verkliga personer och händelser som Handke skriver om i ”Sommerlicher Nachtrag zu einer winterlichen Reise” skulle hon läsa Handkes ack så poetiska beskrivning av händelserna i Visegrad med andra ögon. Handke försvarar paramilitärer och deras ledare, ifrågasätter New York Times sätt att beskriva deras gärningar. Men som Peter Maass visat (DN 29/10) pratar Handke om Milan Lukic, dömd av Haagtribunalen för mord på 132 identifierade kvinnor, barn och gamlingar. Domen beskriver hur Lukic avrättar, fångar, torterar, utför ”de värsta omänskliga handlingar som en person kan begå mot andra”.

På kvällarna är han enligt vittnena ofta på hotellet Vilina Vlas, där kvinnor beordras att klä av sig och dansa nakna framför sina våldtäktsmän. Ett av offren slås med en ”spik i huvudet upprepade gånger”. Av respekt för de kvinnor som upplevde detta ska jag inte beskriva allt som står i domen, men läs gärna vittnesmålet: ”Milan, det är mina barn” och ”Nu kommer du föda serbiska barn”. 14 Juni 1992 stängde Lukic in 59 mestadels unga kvinnor och deras barn i ett rum och satte sedan eld på huset. Där brände han ihjäl dem levande. Sedan upprepade han det 27 juni med 60 andra kvinnor och barn. Vittnesmålen är nästan omöjliga att läsa. 

Er ton vittnar om att ni inte har digniteten som är nödvändig för denna debatt.

Du får gärna beundra Handkes författarskap, Rebecka Kärde. Men har man kunskap är det omöjligt att bortse från det här, omöjligt att ge ett Nobelpris till en författare som romantiserar och försvarar detta monster. Tro mig, detta är bara ett av många exempel. 

Mats Malm säger att han inte finner ”belägg för påståendet att Handke (…) dyrkade ett monster eller förnekade krigsförbrytelser” när han deltog vid Milosevics begravning (DN, 17/10). Malm borde informera sig om vem Milan Lukic är. 

Avslutningsvis: er ton vittnar om att ni inte har digniteten som är nödvändig för denna debatt. 

I GP skriver Mikaela Blomqvist att en artikel om Srebrenica är ”substanslös retorik” och publiceras för att få klick. Rebecka Kärde skriver om ”halmgubbar” i Dagens Nyheter. Men denna debatt handlar om levande människor, kvinnor som bor bland annat i Sverige läser era artiklar. På min Facebook skriver en kvinna, som jag inte känner, en kommentar apropå min artikel: ”Min bror försvann på vägen från Tuzla till Srebrenica. Fortfarande har man inte funnit ett enda ben som jag kan begrava. Så att han får sin gravsten och att världen vet att han har funnits.”

Kan ni inte läsa den meningen en gång till, snälla?

Hela världen ryms inte i era litterära skriverier. Därute, utanför kultursidorna och Akademiens salonger, finns liv och död, mord och våldtäkt, det finns en bottenlös sorg och levande offer. Ni behöver inte tycka som dem, men ni måste visa dem respekt.

Sist: Ger man priset till en förnekare av folkmordet i Srebrenica då har vi underminerat allt. Hur ska man stoppa att nästa föreslagna pristagare blir en författare som relativiserar Förintelsen? Hur ska man argumentera mot det? Att ena folkmordet kan förnekas men inte det andra?

Därför kan Handke inte få Nobelpriset.

 

Av Jasenko Selimovic

Jasenko Selimovic är skribent. Han har tidigare varit konstnärlig ledare på Göteborgs stadsteater samt Europaparlamentariker för Liberalerna.

Handke – en värre skandal för Svenska Akademien?

Jasenko Selimovic och Victor Malm i debatt om Peter Handke.