Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vinstvårdare

Göran Rosenberg ser ett kapitalstarkt välfärdsindustriellt komplex som ingen längre vågar utmana på allvar. Foto: Pontus Lundahl / Scanpix /

Varför är begränsningen av vinstdrivande företag inom vård, skola och omsorg för kontroversiell till och med för socialdemokrater?

Göran Rosenberg ser ett kapitalstarkt välfärdsindustriellt komplex som ingen längre vågar utmana på allvar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"Plikten, profiten och konsten att vara människa"

Göran Rosenbergs bok "Plikten, profiten och konsten att vara människa", utkommer i dagarna i en ny och aktualiserad upplaga (Bonnier Pocket).

När jag för tio år sedan skrev en bok om bland annat problemet med vinstdrivna företag i skola, vård och omsorg ("Plikten, profiten och konsten att vara människa") fanns problemet knappt på den politiska kartan. Vid några tillfällen inbjöds jag att presentera bokens tankegångar för framför allt socialdemokratiska kommun- och landstingspolitiker (de låg närmast till hands) men jag tror inte de riktigt förstod problemet. Eller också hade de redan hunnit bli en del av det.

När dåvarande socialdemokratiske socialministern Lars Engqvist likväl lyckades genomdriva ett tillfälligt stopp för försäljning av systemviktiga akutsjukhus till vinstdrivna börskoncerner och riskkapitalbolag, var det interna stödet inte odelat och efter regeringsskiftet 2006 hävdes den så kallade stopplagen omedelbart.

Tio år senare har erfarenheterna av vinstdrivna företag i välfärden gjort sitt. Höga vinstuttag, provocerande skatteplanering och uppseendeväckande missförhållanden har lett till att en överväldigande väljarmajoritet nu vill ha bort vinstdriften ur den offentligfinansierade välfärden.

Trots detta biter sig argumenten för fortsatt vinstdrift kvar i debatten - också inom socialdemokratin. Kompromissbeslutet på partikongressen satt långt inne och var minst sagt svårtolkat. I alla händelser ansågs en lagstiftad begränsning av vinstdriften vara för kontroversiell också i detta sammanhang, ja rentav tekniskt och politiskt omöjlig.

 

Man kan undra varför? Varför skulle inte grundläggande offentligfinansierade välfärdsverksamheter, precis som i större delen av västvärlden, kunna begränsas till icke-vinstdrivna företag (om så nödvändigt i en särskild bolagsform)? Eller åtminstone avgränsas mot uttalat vinstdrivna ägare såsom riskkapitalföretag och börsbolag?

Man kan också undra över den envetna sammanblandningen i debatten av vinst och vinstdrift. Att drivas av vinst är ju inte detsamma som att gå med vinst och privat ägande är inte detsamma som vinstdrivet ägande.

Ett ständigt återkommande argument för att behålla vinstdriften är att kvaliteten i välfärden inte har något med driftsformen att göra. Det är ett förledande argument eftersom det finns exempel på god och dålig kvalitet i alla driftsformer, men det är likväl förrädiskt eftersom vinstdriftens villkor kommit att genomsyra alla verksamheter i välfärden. Kravet på att konkurrera med högsta möjliga produktion till lägsta möjliga kostnad gäller numera också för aktörer som inte drivs av vinst. Det påtagliga hotet mot kvaliteten i en konkurrens på sådana villkor sägs kunna mötas med ökad kontroll.

Vad som på detta sätt kan kontrolleras förblir oklart.

Hur kontrollerar man tillit, omtanke och ansvar?

 

Vad som i synnerhet måste kontrolleras i ett system med ett stort inslag av vinstdrift är att vinsten inte går ut över kvaliteten eftersom det i ett system där intäkterna inte går att påverka finns en inbyggd konflikt mellan det ena och det andra.

En verksamhet som drivs av vinst kräver därför mer kontroll än en verksamhet som drivs av annat, och ju mer resurser till kontroll desto mindre till kvalitet. Vinstdrift riskerar därmed inte bara att försämra kvaliteten i välfärden i stället för att förbättra den, utan också att driva upp kostnaderna i stället för att minska dem.

Alltså, varför ska detta vara så omöjligt att förändra?

Varför kan inte ens ett socialdemokratiskt parti i opposition föreslå att vinstdriften i välfärden regleras eller avskaffas? Ja, inte ens när ett sådant förslag i dag skulle ha en majoritet av väljarna bakom sig?

Jag tror att svaret är lika enkelt som oroväckande. Det är för stora pengar och för starka intressen som numera står på spel. Under de knappa tjugo år som gått sedan vinstintresset släpptes loss i den offentligfinansierade välfärden har i Sverige vuxit fram ett välfärdsindustriellt komplex som ingen längre verkar kunna rå på; en järntriangel av politiker, företag och intresseorganisationer, rustad med arméer av lobbyister och PR-konsulter, förstärkt av starka band till förvaltning och medier.

På den socialdemokratiska partikongressen hade flera av komplexets aktörer slagit upp sina montrar; Capio, Attendo, Academedia, Humana, Aleris, Vårdförbundet, Vårdföretagarna. Inne i kongresshallen satt ombud med personliga, politiska och fackliga kopplingar till välfärdsindustrin.

Förra året köpte kommuner och landsting privata välfärdstjänster för 80 miljarder kronor - i allt högre grad av vinstdrivna företag. En investering på den svenska "välfärdsmarknaden" är i dag en säkrare och lönsammare kapitalplacering än mycket annat (fråga riskkapitalbolagen). Allt starkare intressen har fått alltmer att förlora på en begränsning av vinstdriften i den offentliga välfärden.

 

Så vad finns att undra över?

Jo, kanske över att Anders Borg i den här frågan verkar ha större probleminsikt än Stefan Löfven. I direktiven till den utredning som Borg tillsatte före jul för att undersöka vilka krav som "kan och bör ställas på de som äger och driver företag inom välfärdssektorn", betonas vikten av att andelen icke-vinstdrivna välfärdsföretag ökar. Där befaras också att den i internationell jämförelse mycket höga andelen vinstdrivna företag i Sverige kan bli ett hot mot både mångfalden och valfriheten.

Redan här borde finnas anledning nog för regeringen att också utreda frågan om hur inslaget av vinstdrift i välfärdens kärnverksamheter lagligen ska kunna begränsas och minimeras.

Den borde därvid inte ha någonting att frukta - utom det välfärdsindustriella komplexet.

 

GÖRAN ROSENBERG

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!