Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vilks: Jag kommer aldrig flytta hem igen

VILKS SOM RONDELLHUND. 2007 publicerades bilderna av Muhammed som rondellhund som kom att förändra Lars Vilks liv. Bilden av Lars Vilks som rondellhund är ett verk av konstnären Marianne Lindberg De Geer, gjord speciellt för Expressen Kultur.
Foto: Marianne Lindberg De Geer

Säkerheten har skärpts runt konstnären Lars Vilks som var måltavla för terrordådet i Köpenhamn.

Nils Forsberg möter den kontroversiella konstnären som vars liv förändrades i grunden av en teckning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Två män kommer gående i solen, 45 minuter före avtalad tid. De ser helt vardagliga ut, lite bylsiga jackor kanske. Först när de är några meter bort syns de tunna spiralsladdarna till öronsnäckorna.

Livvakter.

Men de ser ut som fritidsklädda servicekillar från Canon. En går in i byggnaden, en annan runt den, sedan kommer de fram och hälsar. Skyddsvästarna sticker fram lite. De bär väskor som jag antar innehåller automatvapen.

Efter en stund kan jag gå in för att visiteras. Intervjupersonen ska komma om två tre minuter via bakdörren, säger Säpo-mannen. Jag tuggar mekaniskt på ett äpple.

Så hörs fotsteg över altanen och in kommer han, Lars Vilks.

Han ler, ögonen är pigga bakom de starka glasögonen, handslaget fast. Han bär jeans och ostruken vit skjorta under en tunn täckjacka. Det är första gången vi ses i verkligheten.

Konstnären Lars Vilks.
Foto: Joachim Wall

En verklighet med stora inslag av overklighet. Mötet med Vilks har föregåtts av ett antal samtal från okända uppringnings-ID från män som bara presenterat sig med förnamn. Jag har instruerats att ta mig till en flygplats, plocka upp en hyrbil och vara beredd på ett telefonsamtal vid en viss tidpunkt och då få veta om den plats jag bokat fungerar.

Allt detta för att Vilks 2007 i samband med en liten utställning i Värmland ritade en teckning föreställande profeten Muhammed som rondellhund. Är det så här hans liv ser ut nu?

– Ja. Jag flyttas runt mellan olika platser. Man ska inte överdriva skillnaden mot förut, upptrappningen har gått stegvis. Det är lite besvärligt men det går rätt snabbt att etablera sig på nya ställen.

Är du rädd?

– Nej. Inte alls. När det kom till kritan i Köpenhamn så höll det, även om de var lite ogarderade.

Blommor utanför kulturcentret Krudttønden i Köpenhamn.
Foto: Peo Möller

När vi ses har inte ens en månad gått sedan dess. Det är den första större intervju han gör sedan efter attacken då en person sköts ihjäl och tre skadades. Lars Vilks har post-Rondellhunden hållit en hel del föreläsningar om konst och yttrandefrihet och rörde sig de första åren relativt obehindrad på utställningar. Nu är det inte längre så enkelt. Flera åtaganden har ställts in, om inte av säkerhetsskäl så för att arrangörerna backat ut. Under stort pådrag kunde en föreläsning ändå hållas i Karlstad.

Känner du att du har stöd? Det är många som vill att du ska ta ställning, eller rättare sagt ta avstånd från olika saker.

– Debattörerna har varit vänliga, till och med Åsa Linderborg har mildrat sig lite. Konstvärlden är däremot våldsamt provocerad så mitt konstprojekt fungerar fortsatt utmärkt. Men det är helt sant det där, att innan man gör något måste man ha en hel trosbekännelse och avsiktsförklaring klar så att ingen ska kunna missförstå.

När du åkte till SION-konferensen (Stop islamization of nations) i New York 2012 tyckte jag det var dumt, för då gavs chansen att stämpla och avfärda dig som högerextremist. Jag tyckte resan misstänkliggjorde hela ditt konstprojekt, oavsett dina bevekelsegrunder.

– Deras stil är inte bra, men Pamela Geller är intressant att studera, hon arbetar konstant med provokation. Jag anklagades för att legitimera dem, hur jag nu skulle göra det, med legitimeringen kom ju genom mediebevakningen. Den gav SION genomslag.

– Det är besvärligt att vara konsekvent. Jag har ju umgåtts med människor som inte har det bästa ryktet för det är där man kan få prata. Det är lätt att börja tänka att det är bekvämt, att det går att göra en karriär där. Men jag har alltid sagt att jag bara representerar mig själv, jag är inte rädd för att ge mig in i olika sammanhang. Den konsekvensen är viktig, att inte vackla utan följa idén. Det gör att jag beskylls för allt möjligt, men då gäller det bara att ta det lugnt.

Lars Vilks upplever att Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg blivit mildare i sin hållning.
Foto: Tommy Pedersen

Men hur definierar du dig politiskt?

– Det är svårt i dag. Alla inom konsten är ju vänster, det är därifrån man utgår. Berlinbiennalen 2012 skulle presentera den nya vänstern men jag blev inte klok på vad det var. Det är lätt hänt att konsten övertar retoriken från det politiska och det blir ju helt odrägligt.

Han pratar nu inte om sig själv i tredje person, som han brukar göra. Det är som att främlingskapet inför situationen blir mindre när han får prata om biennaler och konstvärlden. Den tidigare konstteoriprofessorn är nyfiken och beläst som få 69-åriga konstnärer.

Historien om konstnären Vilks började i Höganäs, i en arbetarfamilj utan kulturintresse. Den unge Lars ville bli, som han uttrycker det, ”a man of culture” och läste världslitteraturen och lyssnade på musiken och såg konsten, på bibliotek och via radio. I bildningsprojektet ingick också att testa själv. Vilks fastnade för konsten, mer specifikt konceptkonsten i slutet på 60-talet, hamnade på universitetet och skrev doktorsavhandling.

Lars Vilks

-Född 1946

-Filosofie doktor i konstvetenskap vid Lunds universitet 1987

-Lärare och senare professor i konstteori vid konstakademierna i Oslo och Bergen 1988-2003, med gästspel vid konsthögskolan i Stockholm.

-Självlärd som utövande konstnär

-Kända verk är den stora drivvedsskulpturen Nimis i Kullabergs naturreservat, påbörjad 1980 och ”boken” Arx av sten och betong på samma plats.

Grundinställningen har han kvar. Lars Vilks prövar saker, vill veta hur de fungerar. Jag frågar varför konstvärlden ignorerar honom, han arbetar ju processorienterat, ställer frågor, når ut...

– Rondellhunden blir en parodi på den socialkritiska undersökningen. Den tar upp ett problem – en profet som styr och ställer och är patriarkal. Formellt helt rätt. Sedan har den ju onekligen nått utanför konstvärlden, vilket är en viktig ambition hos samtidskonsten. Allt verkar stämma men sedan... Det är som Strindberg säger: ”Det blev inte riktigt som man tänkt sig.” (Skratt)

När jag läste din och Martin Schiblis ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar” 2005 skrattade jag, men blev också vagt irriterad. Jag tyckte lite att ni förstörde alltihop, att ni avförtrollade konsten. Tycker konstvärlden att du klär av den?

– Det socialkritiskt undersökande konstprojektet fungerar inte som konstvärlden tänkt sig. När det kommer ut i och får kontakt med verkligheten så vulgariseras det, ofrånkomligen. Anna Odell fick konstvärlden att vackla först, men hon blev accepterad. Makode Linde, däremot... Okwui Enwezor (som gjorde den postkoloniala Documenta 11 2002 och leder årets Venedigbiennal, min anm) tyckte att Linde är hötorg och att ribban måste läggas betydligt högre. Men om konst ska ha citat av Agamben och Foucault skapar man ett rum för diskussion som i princip är stängt.

Vilket går precis på tvärs mot den socialkritiska samtidskonstens ambitioner att nå ut och diskutera viktiga frågor.

– Ja. Rondellhundsprojektet måste för att fulländas enligt konstvärldens mekanismer nu ställas ut, men det händer fortfarande saker. Och var skulle man visa det? Kumlabunkern? Sedan måste konstprojekt med dödsfall hanteras på ett visst sätt. Tidigare har jag hållit en lättsam ton, skojat om amatörterrorister. Det går inte nu, det är inte roligt längre. Men det är inte jag som driver det här. Jag dokumenterar det som händer. Jag råkade sätta i gång det 2007 med en teckning.

Vad har du för förhållande till religion?

– Jag har inga såna benägenheter. Att uppfinna en gud förklarar inget, det är bara att ställa upp ett axiom. Sen är en del är rädda för att dö, men evigt liv måste ju vara det värsta av straff.

Konstnären Anna Odell.
Foto: David Sica

Jag tycker att religion är en uppsättning idéer. Det är inte en egenskap hos en människa som hudfärg eller läggning, det är en privatsak, en ideologi som man kan – eller borde kunna få – förhålla sig till.

– Det är känsligt, det där. Jo, vi är helt överens. Faktum är att jag gjorde en Muhammedteckning redan 2000, till min bok ”Teorin om allting”. Det hände absolut ingenting då. Jag började fundera kring islam 2007 efter de danska karikatyrerna, när konstkritikerna sa att de var dåliga. Det är intressant när konstvärlden säger så, för då är den provocerad.

Så gör du en teckning och folk blir galna tusentals mil bort?

– Jo, men det ska nå dit, och det gör det via medierna. Som Rushdie – någon läste den där oläsliga boken, hittade något och ringde någon och frågade om han inte blev kränkt. Jo, det blev han. Sedan satte det igång.

Ångrar du något?

– Inte mycket. Att det här skedde kan jag inte ha så stort inflytande över. Man ska ta konsekvenserna av vad man pysslar med. Det handlar ju om det där som jag ironiserat så våldsamt över, nämligen ”konstnärlig risk”. Det sägs ofta att konstnärer tar en risk med något, vilket är nonsens. Men idag föreligger risk, och jag trodde inte att det var så.

– Jag vet inte hur framtiden kommer att teckna sig. Nu har jag levt en tid med den på högsta säkerhetsnivån, det är väldigt sällsynt. Medierna skriver och det bidrar, men det kommer att plana ut. Frågan är hur mycket frigång det kan bli.

Längtar du hem?

– Ja, det är klart. Jag har tänkt mycket på det. Jag kommer aldrig hem igen. It's over.