Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Är Ronjas föräldrar Sveriges sämsta par?

Lovis och Mattis i filmen "Ronja Rövardotter".Foto: Jan Delden
Mattis och Ronja.Foto: / VIASAT
Expressen Kulturs Jens Liljestrand.Foto: Ylwa Yngvesson

Sommaren är en prövande tid för äktenskapet. Expressen Kultur publicerar en serie om tvåsamhetens gräl och våndor.

Jens Liljestrand skriver om Ronja Rövardotters föräldrar – ett par som tänjer gränserna för det outhärdliga.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Giftas/2

■ Expressen Kulturs sommarserie handlar om scener ur äktenskapet.

■ Den första delen är Jens Liljestrands essä om Ronja Rövardotters föräldrars mardrömslika förhållande.

■ Den andra delen är Therese Bohmans text om den stillsamma borgerliga lyckan.

Du hittar alla texter på expressen.se/kultur.

"Mattis gav henne en svart blick. Den kunde ha skrämt vem som helst, men inte Lovis. Hon stod med korslagda armar och såg honom tåga ut ur stensalen, följd av alla sina rövare."

Astrid Lindgrens böcker är inte kända för sina äktenskapsskildringar. Hennes figurer är för det mesta antingen hittebarn (Rasmus, Kajsa Kavat), hänvisade till en fantasipappa (Pippi, Mio) eller på annat sätt åtskilda från sina föräldrar. Bröderna Lejonhjärta dör bort från sin ensamstående mamma, Lillebrors viktigaste vuxenrelation är den till Karlsson på taket, Emil i Lönneberga tyr sig hellre till drängen Alfred än sin flegmatiska pappa. Och i de fall en vuxen parrelation finns beskriven - som de mycket konventionella föräldrakonstellationerna i "Madicken"-, "Bullerby"- eller "Kalle Blomkvist"-serierna - är den närmast en fondtapet, en del av inramningen snarare än en del av intrigen.

Den enda av Lindgrens barnböcker som innehåller en fördjupad och litterärt intressant skildring av en vuxen kärleksrelation är "Ronja rövardotter" (1981).

Talande nog är denna relation djupt störd.

Stökigt äktenskap

Rövarhövdingen Mattis bor med "sina" rövare i Mattisborgen i Mattisskogen i Mattisvärlden. Han äger allt och bestämmer över allt; hans totalitära makt är så stor att det kommer som en chock när Skalle-Per i romanens slut dör utan hans tillåtelse.

Med honom, i hans sovkammare, bor också Lovis. Statusen på deras relation är något oklar, de framställs aldrig som gifta eller förlovade och vi vet inte heller hur hon har hamnat som ensam kvinna bland ett gäng laglösa och ociviliserade män.

Hennes roll, förutom att vara Mattis sexpartner och utföra de hushållssysslor som med självklarhet är kvinnans uppgift, tycks vara att varsamt försöka hålla i gång något slags kommunikation med den svårkontrollerade alfahannen, vilket ingen av hans övriga underlydande vågar. Lindgren återkommer gång på gång till detta: rövarföljet lever i ständig skräck för att drabbas av Mattis oförutsägbara vredesutbrott och uttrycker sig nästan aldrig spontant i hans sällskap.

Ännu viktigare är givetvis Lovis position som mor till Mattis dotter, det enda barnet i Mattisborgen och därmed den enda fortsättningen på den kriminella dynasti som han, får vi veta, är en produkt av. Hon föder sitt första och enda barn en dramatisk åsknatt, till ljudet av blixtar och skriken från "vildvittrorna", de vidriga rovfåglar som härjar i området. Mattis bär stolt ner Ronja och visar upp henne för rövarna, men blir genast rasande när Skalle-Per anmärker på spädbarnets vikt:

"Då förstod alla rövarna att det här barnet fick man inte komma och anmärka på, om man ville hålla Mattis vid gott humör. Och det var verkligen inte bra att reta upp honom."

Tycker de ens om varandra?

Ingenstans i denna roman får läsaren uppfattningen att Lovis tycker om Mattis, än mindre att hon skulle vara kär i honom och ha någon särskild önskan om att leva i hans borg och föda hans barn. Ingenstans hittar vi heller något som tyder på att Mattis känner ömhet eller kärlek för Lovis.

Det vi får är i stället ett slags terrorbalans präglad av surmulen respekt. Tydligast märks detta i scenen där Mattis får reda på att hans dödsfiende Borka har fått en son och dessutom har flyttat in i borgens andra flygel. Han blir besinningslöst rasande: "Han såg sej vilt omkring och med ett vrål tog han två ölstånkor, en i varje näve, och slängde dem i väggen så att ölet forsade."

Som svar går Lovis och hämtar en bunke nyvärpta ägg. I stället för att trösta, förmana eller ge konstruktiva råd (det vill säga, bete sig som ena parten i en någorlunda sund relation) låter honom kasta äggen i väggen. "Men du gör själv rent efter dej, kom ihåg det!"

Mattis vrålar, gråter, skriker och förbannar. Lovis är kall, oberörd, känslolös och möter sin mans koleriska beteende med milt förakt. Och så fortsätter det.

Den vuxna kärleksrelation vi ser i "Ronja rövardotter" är i själva verket den mellan en vuxen kvinna och ett utagerande barn, eller den mellan en lejontämjare och hennes vilddjur; det är intressant att en nyckelscen i historien om Ronja och Birk handlar om hur de tämjer vilda hästar, kallade "Rackarn" och "Vildtoringen".

Lovis som den hulda modern

Mattis beskrivs själv genomgående som ett djur: "Han satt med sitt svarta, lurviga huvud lutat i händerna och morrade tyst, ibland suckade han så att det hördes i hela stensalen." Även hans rövare pratar om honom som ett själlöst djur (när han inte kan höra dem): "Den satans besten! Vem vet vad han tänker på och vad han väntar på!" Och hans lidande när Ronja har övergivit honom beskrivs som ett tillstånd utanför den mänskliga erfarenheten: "Vet du, Ronja, det är svårt att se någon plågas så omänskligt."

Och kvinnan? Lovis kännetecknas av sin moderlighet och ömhet, åt att hon sjunger "Vargsången" för Ronja om kvällarna och tvättar såren på både hans underhuggare och hans offer. Och på Mattis själv, efter att han har besegrat Borka i deras tvekamp om herraväldet. Men det finns inget medlidande hos henne; när Mattis jämrar sig under sina smärtor, vänder hon sig oberört mot väggen: "'Manfolk', sa hon och somnade genast."

Gangsterbruden och maffiabossen, diplomaten och den vrålande diktatorn, domptören och den vilda besten. Sådan är den familj som bildar utgångspunkten för ett av de vackraste och mest optimistiska verken i svensk barnlitteratur. Jan Lööf, Hergé och Stina Wirsén kan slänga sig i väggen. Det är när Astrid är med som det tänjs på gränsen till det outhärdliga.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.