Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Victoria Borisova-Ollas får Spelmannen 2016

HEMMA PÅ OPERAN. Victoria Borisova-Ollas har komponerat "Dracula", som sätts upp till halloween Foto: ELLINOR COLLIN
Spelmannen-statyetten. Foto: LINDA FORSELL

Den rysk-svenska tonsättaren Victoria Borisova-Ollas är en av världens mest efterfrågade kompositörer.

Gunilla Brodrej möter musikundret som låter konsten och poesin strömma in i sina symfonier.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Victoria Borisova-Ollas är ett svenskt musikunder som pågår medan vi är upptagna med andra saker. Förlaget i Wien har fullt upp med alla orkestrar som vill spela hennes verk.

Hon är svensk medborgare, men född i Vladivostok vid Stilla havskusten, "den yttersta utposten". 

– Det var en motsägelsefull plats. Jag minns militärparaderna och att man såg havet från balkongen. Naturen är helt fantastisk, mot gränsen till norra Kina. Det fanns otroliga naturreservat inom de stängda militärzonerna. Där smög vi in ibland och fick en hel vik för oss själva. Bakom andra stängsel låg väldiga fabriker. Vid platsen där jag åkte skridskor hela min barndom låg ett stort varv som reparerade fartyg. Röken vällde ut ur stora skorstenar. 

Ren och skär ondska

Vi möts på Kungliga Operan där Victoria Borisova-Ollas första opera "Dracula" har premiär i höst, vid halloween. 

Operan beställdes redan på förre operachefens tid, kvarnarna mal långsamt i operans värld, men den nuvarande regimen under Birgitta Svendén fortsatte att backa upp idén: En opera för stora scenen där orkestern har en viktig roll. Det är en otroligt bra idé. Hennes musik kan vara en omstörtande visuell upplevelse med ögonen slutna. 

– Man kan inte berätta historien om Dracula med torra modernistiska instrument. Jag försöker göra allt jag kan för att göra musiken tillgänglig. Den här operan handlar om ren och skär ondska, men musiken är ganska lättillgänglig, den SKA stanna i minnet när man går här ifrån.

Hur låter det?

– Väldigt filmiskt. I början genom polariserade scener och stor skillnad mellan de olika personernas karaktärer. Samtidigt finns en önskan att tillgodogöra sig det mörka som Dracula för med sig och då närmar sig klangvärldarna varandra. Handlingen växlar mellan mörka hörn i Draculas transsylvaniska palats och vårliga sekelskiftessalonger i London. Det är som att sitta i det här rummet och sedan gå ner i underjorden, säger Victoria och gör en gest ut mot drottningens salong som vi har fått låna. Genom gardinerna sipprar ett milt ljus in över det blekt äppelgröna rokokorummet.

Uppväxt i Vladivostok

Victoria har själv valt Kungliga Operan som platsen för vår intervju. De håller på att renovera lägenheten hemma i Gamla stan. Hon trivs i historiska sammanhang. Berättar att hon just sett en dokumentär om det forntida Rom, där underjorden kartläggs med laserteknik.

– I Vladivostok bodde vi i ett gammalt hus som byggdes på Stalintiden. Då gjorde man väggar som inte släppte igenom några ljud. Vi hade hela lägenheten för oss själva och min mamma kunde se till att vi kunde gå igenom pianoläxan till 12 på natten. Jag gick ofta till hennes jobb, Högskolan för konst, musik och scenkonst. Första gången jag hörde opera var där, på deras studentföreställningar, jag tror att det var "Rigoletto" för jag ville verkligen titta närmare på säcken där de la Gildas lik, men säcken var väldigt liten, så jag blev riktigt besviken. Det var första gången jag fick se vad som fanns bakom scenen, säger hon.

Mamman ville att hon skulle bli pianist. 

– Jag spelar piano rätt så bra, men jag har inte övat på tio år. Man måste känna sig bekväm med att vara på scen, det har jag aldrig gjort med andras musik, säger hon.

Mamman sa åt henne att inte klinka på samma låt i flera veckor, utan i stället skriva ner dem och det innebär att plita notsystem med linjal och kladda med bläck. Det här var långt innan man började komponera med datorer.

– Det är en helt annan känsla. Jag är emot att det första man ger till sina elever är datorer och kompositionsprogram. Om studenterna har tillräckligt stark vilja att studera musiken av sig själva kommer de längre fram än dem som börjar och slutar vid datorn, säger Borisova-Ollas.

Död musik

Hon kom till Sverige för att hon träffade en svensk man. Nu är hon svensk medborgare sedan många år. Utbildad i Ryssland, här och i London. När hon kom hit från Ryssland 1993 och började på Musikhögskolan i Malmö var modernismen alltjämt rikslikare för den samtida konstmusiken. Det svenska musiklivet blev en besvikelse.

– De som blev stora under modernismen var de främsta. Sedan kom en lång rad efterföljare som slaviskt följde Darmstadttraditionen. Massor med död musik producerades. Det var ett mode ungefär som att alla permanentade sig på 1980-talet. Nu har alla platt hår, säger hon.

Som konstnär tycker hon inte att det känns relevant att kommentera samtiden. Men hon låter sig ofta inspireras av konst och litteratur. Hennes första symfoni, "Triumph of heaven" är inspirerad av en målning av Kazimir Malevitj samt en dikt av Osip Mandelstam: "...himlens gula färg är alarmerande".

– Dikten var ett sätt att bearbeta min egen familjs öde. En del på pappas sida kämpade i Röda armén för att befria Ryssland och en del satt i fängelse som politiska fångar (på min mors sida) – vi fick massor med information om hur människor kände sig även om man pratade man väldigt försiktigt om det: "Tyvärr, den människan kommer inte tillbaka". Det gjorde ju att man blev väldigt deprimerad. Men samtidigt förstod man att bilderna är komplexa. Som hos Tolstoj – han porträtterar ett komplext samhälle.

"Ni är dinosaurier"

På senare år har hon och hennes man skaffat ett gammalt hus i Spoleto, mitt i Umbrien. Förra året var ett av Borisova-Ollas mest spelade orkesterverk "Open ground", som ger en upplevelse av att marken rör sig under fötterna. 

– Jordbävning i Umbrien fick vi antagligen som straff för att jag skrev det verket, skrattar hon. Huset klarade sig tack och lov. 

Borisova-Ollas följer inte nyheterna och har ingenting att säga om Putin "jag känner ingen som jobbar med honom" och hon tycker inte att det går att förstå någonting om samtiden medan den pågår. Men nu har hon i alla fall skaffat en särskild app som håller koll på jordbävningarna.

Innan vi skiljs vid Operans scenport frågar jag vad hon känner för Expressens musikpris Spelmannen.

– Jag tycker att det är kul att få priset. Det är kul att få priset från kritiker, ni är dinosaurier, och det är vi också.

TIDIGARE VINNARE

1957: Sven-Erik Bäck

1958: Sixten Ehrling och Göran Gentele

1959: Karl-Birger Blomdahl

1960: Gösta Nystroem

1961: Eric Ericson

1962: Matts Arnberg

1963: Allan Pettersson

1964: Herbert Blomstedt

1965: Nils L. Wallin

1966: Folke Abenius

1967: Ingvar Lidholm

1968: Stockholms filharmoniska orkester

1969: Jan Johansson

1970: Cornelis Vreeswijk

1971: Sten Broman

1972: Evert Taube

1973: Lars Gullin

1974: Arnold Östman

1975: Hilding Rosenberg

1976: Frans Helmerson

1977: Marie Selander

1978: Freskkvartetten

1979: Erik Saedén och Monica Zetterlund

1980: Olle Adolphson

1981: Sven-David Sandström

1982: ABBA

1983: Eric Sahlström och Jan Ling

1984: Monica och Carl-Axel Dominique

1985: Gotlandskvartetten och Kroumata

1986: Anders Eliasson

1987: Gert Palmcrantz och Povel Ramel

1988: Nils-Erik Sparf och Elisabeth Erikson

1989: Snyko (Stockholms nya kammarorkester)

1990: Kjell Alinge

1991: Norrlandsoperan

1992: Svante Thuresson

1993: Anders Hillborg

1994: Leif Segerstam

1995: Musica Vitae

1996: Karin Rehnqvist

1997: Anne Sofie von Otter

1998: Hans Gefors och Bob Hund

1999: Freddie Wadling

2000: Helen Jahren

2001: Mats Gustafsson

2002: Fläskkvartetten

2003: Georg Riedel

2004: Paula af Malmborg Ward

2005: Svenska kammarorkestern

2006: Nina Stemme

2007: Salem Al Fakir

2008: Maria Lindal

2009: The Knife

2010: Helen Sjöholm

2011: Åke Holmquist

2012: Charlotte Engelkes

2013: Edda Magnason

2014: Malena Ernman

2015: Håkan Hellström

MOTIVERING

Hon bor inte i landet Lagom. Med filharmonisk fantasi, symfoniska muskler och sprakande orkesterpalett får hon marken att skälva under våra fötter och världen att öppna sig åt många, många håll.

Juryn består av Gunilla Brodrej (ordförande), Hanna Höglund, Eric Schüldt och Lars Sjöberg