Victor Malm

Lars Vilks sålde en stad för 500 spänn

Lars Vilks, bild från 2016.
Foto: TOMAS LEPRINCE

Victor Malm om debatterna kring Lars Vilks rondellhund och Moderna museet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. Kung Midas hade det inte lätt. 

Han fick sin önskan uppfylld, allt han rörde vid blev guld. Oändlig rikedom hägrade. Men snart förstod han att gåvan i stället skulle innebära svältdöden, eftersom också mat och dryck förvandlades till glimrande ädelmetall när det vidrörde honom. John Ashbery, den amerikanska poeten som aldrig fick Nobelpriset, påpekade en gång att myten om Midas var en myt om konstnärens situation efter andra världskriget.

Kalla kommunen Höganäs konst och kommunen Höganäs är konst. Som Lars Vilks gjorde några decennier innan hans namn skrevs upp på al-Qaidas dödslista. Femhundra spänn kostade verket.

Ashbery såg denna gåva eller förmåga som en smärre tragedi. Konsten, menade han, är som mest betydelsefull, som mest konst, när vi inte är säkra på att den är konst. Små, försvinnande stunder innan vi kommit överens om att ett ting eller en händelse går att betrakta som ett estetiskt objekt, värt att ställa ut på gallerier och museum. Om allt som en konstnär rör vid blir konst försvinner ju luckorna, själva förutsättningen för att konsten ska förändras, bli annorlunda, mer än den redan är. 

Lars Vilks gjorde sig med berått mod till den svenska konstens kung Midas.

Det är synd att Gitte Ørskou, överintendent på Moderna museet, inte kan resonera ordentligt när hon i DN förklarar beslutet att inte förvärva Lars Vilks rondellhund. Kränkande ikonografi är inte problemet, skriver hon nu, utan det faktum att verket ”inte nyanserar och lägger till”, vilket förstås bara är rotvälska, nonsensord, löjligt ovärdiga en av konstvärldens mäktigaste. Johannes Björk i GP är också skeptisk, han anser att processverket är banalt, men är åtminstone skarpare än museibyråkraten när han undrar vilken del av det som förespråkarna egentligen vill ska förvärvas och ställas ut. Ursprungsteckningen? Självmordsbomben? Debatterna? 

Den otydligheten är avgörande. 

Jag hör nämligen till det icke-skeptiska lägret, och ser det otydliga som ett produktivt krux: Lars Vilks gjorde sig med berått mod till den svenska konstens kung Midas, allting som hände honom och Muhammedteckningen efter 2007 sades vara och blev därför konst. 

Gränsdragningen som Björk efterfrågar är därför lika onödig som meningsbärande, rondellhundsverket är en amorf och vag helhet som aldrig går att representera i ett utställningsrum. Det kan bara berättas, så som Niklas Orrenius gjorde i ”Skotten i Köpenhamn”, reportageboken om Lars Vilks, teckningen, islamism och rasism; ett porträtt av Sverige i tiden, orsakat av en teckning som diverse röster nu skyndsamt och dilettantiskt kallar tafflig, estetiskt undermålig, men som berättelse blir mer nyanserad och rik än mycket som ställs ut på Moderna. 

Niklas Orrenius ”Skotten i Köpenhamn” gavs ut 2016. Samma år tilldelades han Stora journalistpriset.
Foto: OLLE SPORRONG

Teckningen är en sorts ursprung och orsak, därför ska den bevaras. Vägrar Ørskou föreslår jag att universiteten eller Kungliga biblioteket axlar uppgiften. Orrenius har inte berättat den definitiva versionen av Vilks verk, det kommer att berättas igen, sedan några gånger till. 

Vilks såg det som sin uppgift ”att finna en position som är obestämd”. Med rondellhunden lyckades han. Vad betyder den? Jag har ännu inte sett ett uttömmande svar. Öppenheten och osäkerheten är centrala, eftersom de skapar spegeleffekter: I verket ser vi oss själva i olika, osmickrande nyanser. Här ligger en stor sak framför oss. Ett arbete. 

Ørskous företrädare Daniel Birnbaum var inne på något liknande i Orrenius bok. Han var förvisso inte jätteimponerad av Vilks teorier och tankar om konst, men sa erkännsamt att rondellhundsprojektet mycket väl kan uppfattas som en otroligt intressant spegel av vår tid när det är avslutat. 

Och då kanske man visst vill se den ursprungliga teckningen. Så jag ska inte säga att det inte är möjligt – eller till och med troligt – att man någon gång vill se den.

Jag är en av dem som vill. 


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 



Anna Larsson: ”Plötsligt blir det mycket skitsnack om henne”

KULTURKRIGET. Dirigenter är föremål för så många föreställningar om det stora geniet att det verkar omöjligt för en kvinna att nå samma upphöjda position. 

Operasångerskan Anna Larsson och konserthuschefen Stefan Forsberg diskuterar den sista manliga bastionen.