Victor Malm
KULTURDEBATT. I min hemstad Kristianstad har man låtit en skräpig galleria sabba en gammal boulevard. Solen når inte gatan, som nu löper trång mellan affärerna. Det har gjort staden mörk och ful.
Junichiro Tanizaki hade andra skuggor i åtanke när han skrev den arkitekturteoretiska klassikern ”Till skuggornas lov”. Men åbäket Galleria Boulevard (ugh) står där det står. Jag ursäktar den som tänker förfall.
På dessa sidor har Eric Schüldt inlett en debatt som handlar om förfulningen av arkitekturen, men han har gjort det genom att klippa av kopplingen som brukar göra den arkitekturkritiska åsikten till en högerkonservativ schablon (15/5). I stället intar han en marginaliserad position, som inte främst har med arkitektur att göra, utan som framför allt är kritisk mot den förnuftiga och framtidskära nyttokultur som präglar hela det moderna projektet. Schüldt vill göra skönheten till en politisk motrörelse.
Han refererar till Andrea Wulf, vars storverk ”Magnificent rebels” har låtit de gamla Jenaromantikerna rymma från litteraturvetenskapens seminarierum och ta plats i samtidsdebatten. Jag letar upp en gammal utgåva av kretsmedlemmen Novalis: ”Inbillningskraften är det underbara sinnet, som kan ersätta alla våra sinnen”, skrev han 1798. Det var en tidstypisk protest mot förnuftet; en appell för att sätta fantasin och skapandet i centrum. I dag låter sådana tankar finandliga, kanske världsfrånvända, som idéer en kulturkofta kan kosta på sig först när modernitetens förnuft har skänkt henne förlossningsvård, arbetslöshetsförsäkring och lågprisflyg.
Så brukar man i alla fall avfärda dylikt. Och fantasin lär aldrig vinna några argument mot förnuftet. Det ligger i sakens natur.
Vacker stuckatur i all ära, men vad fan får man för den?
Men jag tror att konflikten mellan förnuft och fantasi – med en redan korad, förnedrad förlorare – är en bättre beskrivning av missnöjet med samtidsarkitekturen än den konspiratoriska version som Arkitekturupproret säljer. De brukar mena att det är en världsfrånvänd arkitekturelit som tvingar på folket ful modernism.
Den estetiska dogm som nybyggnationer i allmänhet lyder kan ju varken beskrivas som ”modernism” eller ”postmodernism”. Det är festliga stilar. Tänk Skogskyrkogården, Frank Lloyd Wrights Guggenheimmuseum, och tänk Las Vegas, eller underbara Bofills båge på Södermalm i Stockholm. När man i dag reser tråkiga, fula och billiga lägenhetslängor är det snarare en annan estetisk dogm som skriver de gestaltande reglerna: Avkastningen.
Det är inte jättekonstigt. Det är dyrt att bygga, och ska man ta risken att bygga något, vill man inte bara tjäna tillbaka insatsen, utan också få några extra sedlar i plånboken. Råder det bostadskris kan konsumenterna, förlåt, de bostadsbehövande, heller inte välja och vraka, varför det lönar sig fint att välja billiga dörrar, spånskivor och trista lister. Vacker stuckatur i all ära, men vad fan får man för den?
Jag tror faktiskt att det finns utrymme för en social kamp här. Inte för stuckatur, nödvändigtvis, men för väsentligt gestaltade bostäder, eftersom den kampen svarar mot lakunen som döljer sig bakom arkitekturmissnöjet: Vi vill inte leva i en värld byggd för avkastning. Det är en tom och dålig värld.
Avkastning får gärna existera, det är trevligt att tjäna pengar, men kalkylernas enkla förnuft borde tvingas till underkastelse, bli sekundärt, en tjänstvillig undersåte till något meningsfullt. Kalla det skönhet, kalla det mänsklighet, eller bara en idé om vad vi vill att världen ska vara.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.