Victor Malm

Vi behöver mer moral – inte jurister och förtal

Redan August Strindberg ägnade sig ibland åt spekulativa smaskigheter.
Foto: TT NYHETSBYRÅN
Foto: Pontus Lundahl/TT / TT NYHETSBYRÅN

Victor Malm om varför litteraturen behöver mer moral – inte jurister och förtalsrättegångar. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. Bekännelsernas tid är nu. 

Inte bara på kultursidorna – eller ”Sommar i P1”, ”Söndagsintervjun”, Min sanning” på SVT – utan också i romankonsten. Alltihop är nog del av samma autenticitetsfetisch, men litteraturens nya kärlek till det mest privata har fått en oväntad konsekvens. Förtal kan skapa bra litteratur.

Man kan också kalla det baktaleri, smädelse, skvaller, eller mer precist den olyckliga konsekvensen av det numera är verklighetsskildrande och biografisk litteratur som blir brett läst och diskuterad. Somliga säger ”autofiktion”, det är fel, jättefel, men faktum kvarstår: En betydande del av dagens mest uppmärksammade litteratur har ett våldskapital. 

Andra människor framställs med sina namn. Med sina later och vardagliga lyten. De kan hånas eller bli föremål för andra nedrigheter, kanske lögner. Skvaller blir konst. Att bli utsatt för det kan vara djupt obehagligt, även om det skrivna inte i sträng mening utgör förtal. Försvara sig går inte. Det är bara att ta emot. 

Förlagen kan bli – och blir ibland – verktyg för ryktesspridning, rena hämndaktioner.

Jag behöver egentligen inte ge exempel för att ni ska veta vilka författare jag pratar om, men ändå: Karl Ove Knausgård, Katarina Frostenson, Lars Norén, Åsa Linderborg, Ulf Lundell och Kristina Sandberg, för att nämna ett utmärkt fåtal. Litterära viktigpettrar påpekar gärna – och riktigt – att deras böcker inte gör något nytt. Biografiska romaner är ett urgammalt fenomen. Redan Strindberg! Redan Rousseau! Redan Augustinus! Redan där begår man ett misstag. Trenden är inte i första hand litterär, utan kulturell, och kanske en fråga om skala. 

Klart står ju att det myckna självskrivandet har fått konsekvenser, bland annat de som branschtidningen Svensk bokhandel rapporterade om tidigare i veckan: Svenska förlag verkar ha blivit skraja för att dras in i rättsprocesser om förtal (kanske med det bedrövliga åtalet mot Cissi Wallin i åtanke). 

Mikaela Zabrodsky, jurist på Förläggareföreningen, berättar för Sveriges Radio att fler och fler förläggare vänder sig till henne för att få sin utgivning förtalsbedömd. Förvisso misstänker hon att det har med samhällsklimatet i stort att göra – förtalsanklagelser har fått stort medialt genomslag efter metoo – men hon konstaterar också att frågorna ofta gäller böcker som blandar fakta och fiktion, alternativt kopplar samman personer med känsliga berättelser. 

Karl Ove Knausgård är en av den nya verklighetslitteraturens sinnebilder.
Foto: FOTOGRAF ELLINOR COLLIN

Risken som förlagen tar juridisk höjd för verkar alltså sammanknuten med den verklighetsskildrande litteraturen, och därmed dess inneboende brutalitet. Visst, författare har alltid använt självupplevt material som byggstenar i sina fiktioner, men i biografiska berättelser är kontraktet med läsaren ett annat: Här ska sanningen sägas, hela vägen in i duschen. Namns nämnande gör att de berörda bara är en googling bort. Förlagen kan bli – och blir ibland – verktyg för ryktesspridning, rena hämndaktioner.

Är det bortom bra och dåligt? 

Hämnd och skvaller kan givetvis vara utmärkt litteratur, det är mest en fråga om form, men den andra frågan ställs för sällan. Kultursidorna lessnade på moraliska debatter om verklighetslitteraturen ungefär samtidigt som den började massproduceras. Konst är konst. Kvalitet ger tillstånd att gå över gränser. Subjektiv sanning gäller. Jo, jag vet. 

Jag vet också att det där är truismer, aggressiva självklarheter, ärvda från en kultur som, olikt vår, inte gick ut på att kommersialisera det mest privata. Där de som överskred gränsen mellan duschen och offentligheten var normbrytande undantag, inte påbudsefterlevare och modeller för bästsäljande litteratur. 

Det förändrar läget, utan att vi erkänner det. Problemen som serietillverkningen av intima bekännelser och spekulativa smaskigheter oundvikligen orsakar ska dock dryftas offentligt, inte av jurister och domstolar. Så snälla moralen, kom tillbaka, vi har glömt bort att vi saknar dig. 


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.