Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Victor Malm

Varför jagar du vänsterns hycklare nu, Linderborg?

Tobias Billström är Sveriges utrikesminister.
Foto: CHRISTINE OLSSON / TT NYHETSBYRÅN
Åsa Linderborg är författare och kolumnist på Aftonbladet.
Foto: ALEX LJUNGDAHL

Victor Malm svarar Åsa Linderborg om yttrandefrihet och Erdogansatir.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. Åsa Linderborg grämer sig över det förgångna, och i ljuset av att tidningen Flamman har utlyst en yttrandefrihetstävling för att utse den bästa Erdogan-satiren förstår jag varför. 

Luktar det inte… lite hyckleri? 

”Var fanns, för att ta ett exempel, vänstern under striden om Nya tiders monter på Bokmässan 2017 och 2018?” undrade hon i fredagens Aftonbladet. Poäng. Extremhögerns rätt att yttra sig framstod då som högst förhandlingsbar. Många, allt för många, valde bojkottens strategi, som baktände förutsägbart när de extrema vann poäng på att måla sina motståndare som yttrandefrihetshatare. 

Detsamma gäller den andra grejen som Linderborg tar upp, de regelbundna försöken, ofta rödfärgade, att tysta eller stöta ut dem som avviker från majoritetens linje, dem som tycker fel eller obekvämt eller dumt, en social fason så lik pennalism att den är oförenlig med alla ideal om debatt, samtal och öppenhet. Och ja – en stark vänsteropinion för principiell yttrandefrihet, rätten att kräka smaklös kritik, ser skenhelig ut när den främst uppstår i relation till en måltavla som man redan ogillar, typ Erdogan.

Men – varför påpeka detta nu? Är det inte, ursäkta ett tråkigt ord, kontraproduktivt?

Regeringens hantering av Erdogandockan som hängdes utanför Stadshuset i Stockholm förra veckan var skamlig.

Jag blir lätt uttråkad av snack om hyckleri. Den eviga jakten på dubbelmoral är en blyboja runt många skribenters ben, en sorts krigslogik som cementerar gamla konflikter och vägrar acceptera det hoppfyllda, mänskliga. Att människor ändrar sig, att åsikter inte är hällristningar i själen. 

Regeringens hantering av Erdogandockan som hängdes utanför Stadshuset i Stockholm förra veckan var skamlig. Tobias Billströms grodor om skenavrättningar och yttrandefrihet bör broderas på duk och ställas ut på det framtida museum som ska bevara minnet av hur pinsam demokratin blev när folkvalda bestämde sig för att sluta föra koherenta, intellektuella resonemang. 

Men att den lilla vänstertidningen Flamman bestämde sig för att gå i bräschen för protesterna mot regeringens realpolitiska mummel måste inte läsas som ett trevligt undantag i en annars feg svensk vänster. Det kan också betraktas som ett hälsotecken.

Rasmus Plaudan bränner en koran.
Foto: MAJA SUSLIN/TT NYHETSBYRÅN

Bakom Flamman har också publikationen Liberal Debatt slutit upp. Partnerskapet är bara omaka på ytan, i själva verket är det just som Matilda Molander, chefredaktör på Liberal Debatt, påpekar: Alla har ett intresse av att värna, skydda och inte minst manifestera rätten till fri, öppen debatt. När diktatorer, islamister, allmänna fanatiker plus deras vänner vill sätta sina stora rumpor på den, väger samboskapet tyngre än strider om Nato och fördelningspolitik.

Linderborgs argument är nog att yttrandefriheten under många år föll offer i kulturkriget. Poäng igen. Men tar man av hyckleriglasögonen och ser den breda enigheten i Erdoganspektaklet som något positivt kan man faktiskt ana en förändring: De senaste decenniernas intensiva yttrandefrihetsdebatt har haft avsedd funktion.

Kolla på Billströms karaktärsutveckling. Ena veckan fick han dåndimpen av Erdogandockan som dinglade från en lyktstolpe, sedan fick han jättemycket, stenhård kritik. Nästa stod han rakryggat bakom Rasmus Paludans rätt att ordna koranbål utanför turkiska ambassaden. 

Det är en bildungsroman i miniatyr. 

Eller en hoppfull fabel om vad offentligheten bör vara. Inte ett hycklarnas skyttegravskrig, utan ett sammanhang där ogenomtänkta reaktioner kan stötas och knådas, korrigeras och förändras, där landvinningarna sker genom att vi käftar och ältar och bråkar. Jag inser att jag låter som en centerpartist nu – eller, ugh, som Habermas – men om inte förändring är målet, varför hålla på? 


Victor Malm är kulturchef på Expressen.