Victor Malm

Ingen är glad över den kvinnliga statsministern

Se när Magdalena Andersson väljs till statsminister.
Magdalena Andersson.
Foto: ERIK SIMANDER/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: MARTINA HUBER

Victor Malm välkomnar Sveriges första kvinnliga statsminister. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Jag önskar att våra politiker var bättre talare. Och att deras talskrivare var bättre stilister. Det är hemskt att lyssna på tragget i plenisalen. Men i dag var jag tvungen, alldeles nyss skrevs ju historia, nu har vi namnet på Sveriges första kvinnliga statsminister: Magdalena Andersson

Det kändes väl lite stort, bristerna i stilistisk dekorum till trots.

Tio år efter att Mona Sahlin avgick som partiledare för Socialdemokraterna. 100 år efter att kvinnlig rösträtt blev ett svenskt faktum. 616 år efter att filosofen Christine de Pizan argumenterade för att kvinnor och män har samma intellektuella förmågor i ”Kvinnostaden”.   Säkert tar man inte fel om man kallar representation för den längsta och viktigaste politiska kampen, och att det dröjde så här länge innan en kvinna tog över rodret för världens modernaste, mest jämställda och feministiska land kan mycket väl ses som ett tecken på att kampen också har varit den svåraste. 

Som välutbildad man tycker jag att det låter toppen.

Ändå märker jag inte riktigt av någon glädje. Kanske har det med budgettrasslet att göra, kanske med sakpolitiken, Miljöpartiet funderar trots allt redan nu på att lämna den svagaste regeringen ”i mannaminne” (som Moderaternas Ulf Kristersson sa), men jag anar också någonting annat, en egentligen större seger än den historiska händelsen: Känslan av att det här var oundvikligt, på tiden, en naturlig konsekvens av en förändring som är faktisk och djupgående. 

Känslans objektiva korrelat finns i larmen om de stora grupperna män som hamnar på efterkälken, läser dåligt, spelar datorspel hela dagarna, inte utbildar sig; i att andelen kvinnor i högre utbildning ökar och det därpå följande tumultet om en relationsmarknad i obalans. Kärlekskonkurrensen om den den krympande gruppen välutbildade män hårdnar. 

Som välutbildad man tycker jag att det låter toppen, men Christine de Pizan hade inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig en sådan strömkantring. Själv kan jag ganska lätt föreställa mig att Stefan Löfven blir en av Sveriges sista manliga statsministrar. 

Visst, det är redan potentiell regeringskris igen, och Ulf Kristersson har goda chanser att motbevisa min fantasi redan nästa år, men håll med: Det historiska känns inte jättehistoriskt eftersom något annat, större, mer avgörande, redan är väg att hända – men också för att den feministiska kampviljan är inriktad på reell förändring, av goda skäl både less på och ointresserad av symbolik. Särskilt den som kommer förbluffande sent. 

Låt oss ha kul så länge det varar, killar. 

Världen rullar snart vidare. 


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.