Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Victor Malm

Vad skulle vi göra utan Sverigedemokraterna?

Jimmie Åkesson gör sig klar för att tala på Sverigedemokraternas valvaka.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Victor Malm om hur kultursidorna gjort sig beroende av att kritisera Sverigedemokraterna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. När Sven Anders Johansson (Aftonbladet) och Lisa Irenius (Svenska Dagbladet) riktade eftervalskritik mot kultursidorna på Sveriges största morgontidning (Dagens Nyheter) – och den publicistiska linjen ”körsång i protest mot SD och deras väljare” – tog en gammal debatt vid. 

Hur ska offentligheten förhålla sig till en politik med antihumanistiska drag? Som gång efter annan sagt sig vilja underminera de fria medierna och andra demokratiska institutioner? 

Och har de många kulturartiklarna som protesterar mot och larmar om partiet egentligen någon väsentlig funktion?

Inte enligt Johansson. Han argumenterade rentav att moralismen som ligger latent i protestens retorik är kontraproduktiv. Det gjorde Irenius också. Dessutom menade de att ensidigheten i publiceringarna (hot mot demokratin, hot mot demokratin, hot mot demokratin) gjorde att det blev kampanj av det hela, inte intellektuell diskussion. Att båda fann det nödvändigt att – efter kritik – inskärpa detta på just DN Kultur var dock en sorglig bild av den uppblåsta status som kulturvärlden tilldelar morgontidningen. 

Det finns ju annat att läsa. Utan större ansträngningar kommer jag att tänka på exempel som Aftonbladet och Svenska Dagbladet, plus Expressen förstås. 

Det är en återvändsgränd, och den är lika tråkig som farlig.

Flera av replikerna på Johansson och Irenius hade bra argument. Opinionsjournalistik är inte public service, den är inte tvingad att behandla SD som ett likvärdigt alternativ bland andra. Uppfattar man partiet som ett hot mot demokratin ska man ge det uttryck, utan kalkylerande hänsyn till uttryckets effekter. Konsekvensneutralitet gäller inte bara granskande journalistik. Det är sakens ena sida. 

Den andra har med formen att göra, och det var här jag blev övertygad om att Johansson och Irenius var något på spåren. 

Protester är ett uttryck för övertygelse, ofta stark sådan, och de har sin plats, men vad de många förvals- och eftervalsreaktionerna mot Sverigedemokraterna har saknat är en övertygande funktion, det vill säga: Ingredienserna som kan få någon att byta uppfattning. I stället blir det ofta reaktivt, vilket väcker misstanken att protesten har något ömsesidigt över sig, att SD ger kulturjournalistiken ett existensberättigande som den annars har svårt att hävda. 

Svårt också när det handlar om en roman som Klas Östergrens ”Större trygghet aldrig fanns”, en ny och djupt originell genomlysning av det samhällstillstånd som gjort trygghetsknarkande populism till en så attraktiv ideologi. Fler vill basha SD än tala om den. Självklar och egenartad relevans till trots.

Samtidsuttolkaren Klas Östergren.
Foto: Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det är en återvändsgränd, och den är lika tråkig som farlig.

Men ibland är jag rädd att vi har hamnat där, att kultursidorna (liksom offentligheten i stort) gjort sig beroende av en fiende, någon att kritisera, någon att avsky, någon att polemisera och bedriva kampanj mot – lite som amerikanska medier blev symbiotiska med Donald Trump. Det betyder inte att rollbesättningen är illegitim, eller att SD inte är ett hot mot den liberala demokratins institutioner, utan att dynamiken befäster en retorisk splittring – eliten mot folket, Stockholm mot landet, och så vidare – som är analog med den som när deras tillväxt.   

Den dynamiken hämmar vår originalitet, liksom vår kapacitet till positivt, icke-reaktivt tänkande. Svaren som är något annat än rena negationer (eller imitationer) av Sverigedemokraternas. Bristen på sådana framstår som den absolut rimligaste förklaringen till det deprimerande valresultatet. 

Det mest kritiska man kan göra är att bli oavhängig sin motståndare. Garva åt dumheterna och bege sig på promenad mot framtiden. 


Victor Malm är kulturchef på Expressen.