Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Utan Rosenberg känns fotbollen meningslös

Markus Rosenberg.Foto: ANDERS BJURÖ/TT / TT NYHETSBYRÅN
Markus Rosenberg. Foto: BILDBYRÅN
Markus Rosenberg med Lennart Johanssons pokal efter matchen mot Häcken 5 november 2017.Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

I morgon avgörs årets upplaga av allsvenskan. 

Victor Malm sörjer Markus Rosenbergs sista säsong och längtar hem. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ALLSVENSKAN. Sist på Stadion var det kallare än nu, sent i november, jag gick dit med min lillebror och såg en fin match mot Genk, den slutade 2-2, vi åt korv i pausen och det var kanske en plusgrad, skånsk vinter, ganska milt. Efteråt traskade vi och alla andra hem genom Pildammsparken. Jag skulle upp tidigt och skriva dagen därpå, Malmö FF hade inte vunnit allsvenskan, men det var nära, Europa League pös vidare, jag hade en bok att bli färdig med och även om jag inte brann som de andra, och manuset hade blivit oro och sömnlöshet, var jag glad när vi gick hemåt i kylan. Inte riktigt samlade, inte riktigt tillsammans, men nästan. 

Jag kan ångra att den kvällen var ett undantag. 

Utan hans flin efter ännu en situation som är så där precis på gränsen blir det gråare.

Matcherna såg jag oftast ensam, hemma framför datorn och jag har inget minne av hur det var där i det blåa skenet utan den leende Markus Rosenberg, nästan lika närvarande när han satt på bänken eller läktaren som när han gjorde mål. Mer sällan gick jag med två av mina få fotbollstittande vänner till en av Nobelvägens alltid livade pizzerior. 

Men efteråt, i alla fall när det blev vinst, brukade jag gå en liten promenad bland alla andra som gick och såg glatt uppsluppna ut bakom himmelsblå halsdukar. Det gav en vag, tunn känsla av gemenskap: den lilla blåsiga staden på Skånes västkust blev, för en stund, ett hem, inte bara en plats som de vanliga tillfälligheterna – kärlek, jobb, vänskap – placerat mig på. 

Många kan nog skriva större och vackrare ord om vad ett fotbollslag har betytt för dem, men mina små rymmer något ganska tungt. Åtminstone för mig. 

Ett drygt år senare sitter jag i Stockholm, i en annan lägenhet men framför samma dator, och följer avslutningen på den mest otroliga ligasäsongen jag har varit med om. Markus Rosenberg gör sitt sista år, han är lika bra som alltid, lika elak, lika vass och älskvärd. Utan hans flin efter ännu en situation som är så där precis på gränsen kommer det att bli gråare, mer Stockholmslag och deras incestuösa konflikter, mer menlöst. Det är jag säker på. 

Om det osannolika blir verklighet kommer jag knappast gå en segerrusig runda på stan.

Och jag tror att nästan alla håller med, egentligen, också de som avskyr honom borde vara tillräckligt kloka för att förstå att behovet av en fiende är samma som behovet av en hjälte: med Rosenberg försvinner en del av allsvenskans hjärta, en bit av det som gör berättelsen om säsongen meningsfull. Utan honom kommer läktarna kännas tommare, Malmö mindre Malmö. 

Därför hoppas jag att hela Sverige hedrar honom – med de vanliga delade känslorna, fast starkare – i morgon, när allting avslutas med ett spektakulärt triangeldrama: klockan 13.00 gör Malmö, Hammarby och Djurgården upp, alla på sitt håll, och även om Djurgården ligger tre poäng före och kan välja sitt öde känner jag hopp. Och hemlängtan. 

Upplösningen kommer jag följa på någon anonym bar i Stockholms innerstad, inte över en billig stor stark på Family pub, Nobelvägen 52. Och om det osannolika blir verklighet kommer jag knappast gå en segerrusig runda på stan, bara beställa en dyr öl till, dricka ur medan jag bläddrar glädje och ilska på Twitter, åka hem till lägenheten som när Malmö spelar inte riktigt känns som ett hem.

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 

Här minns Tobias Hysén sin karriär som fotbollsproffs