Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Skandalerna tog över Yahya Hassans liv

Yahya Hassan under en uppläsning av ”Yahya Hassan 2”.
Foto: IDA GULDBAEK ARENTSEN / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Poeten Yahya Hassan dog den 29 april förra året, bara 24 år gammal.

Victor Malm ser den nya dokumentären om hans liv. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Född 19 maj 1995, död 29 april 2020. ”Palestinensiske digter”, står det på Yahya Hassans gravsten.

Lite mer än ett år har gått sedan den restes på Vestre Kirkegård i Aarhus, ungefär samtidigt som en debatt drog i gång på svenska kultursidor. Den handlade om hur hans liv och verk ska förstås, och i några, särskilt olyckliga stunder om vem som ägde rätten att uttala sig om honom. På de här sidorna kallade Martin Krasnik, chefredaktör på Weekendavisen och Hassans vän, det hela för gravplundring.

Men kanske är det inte konstigt att debatten uppstod. Nya dokumentären ”Yahya. Den fødte digter”, som sänds nu på DR.dk, visar nämligen hur Hassans sorgligt korta liv – och två otroliga diktböcker – förvandlades till en sorts rorschach-plump: Öppet för alla att utvärdera, påtvinga valfri ideologisk och politisk analys, se sin egen favoritsanning om samhället bekräftad i. Antagligen eftersom ingen, egentligen, kände honom. Utom hans mor och bror. 

Man blir inte en genomgod människa för att man skriver bra dikter.

De uttalar sig för första gången i dokumentären, och det är med sorg man hör framför allt brodern berätta om den verklighet som de ofta våldsamma, direkt arga, men sakliga dikterna har sin bakgrund i. En kaotisk, hemsk uppväxt. Våld i hemmet, våld på gatorna, sedan våld efter den stora succén med debuten, en litterär framgång som – det vågar jag påstå – aldrig kommer att upprepas. De flesta känner till det där. Det behöver berättas ändå. Det är svart. En tragisk och ofrånkomlig del av hans historia. Men det är med glädje jag märker att snart sagt alla som intervjuas framhäver, liksom understryker vad hans liv också, eller snarare faktiskt handlade om: Poesin.

Mot slutet klipps en intervju med Hassan som då är tvångsinlagd på psykiatrisk avdelning in. Efter ett ilsket utbrott om sitt liv – allt han sörjer – frågar Martin Krasnik honom om det hjälper att skriva. 

– Självklart, svarar Hassan upphetsat. För det är det jag kan, det är det jag gör. Det är ingen fucking terapi, det är mitt fucking arbete, mand. Och jag älskar mitt arbete. 

Den bilden är djupt nödvändig. 

Och omvänt: Dikterna blir inte dåliga för att författaren beter sig brottsligt eller klandervärt.

Hassans korta bana som poet kantades av skandaler, droger och våldsbrott. Medierna slutade inte grilla honom om hans syn på islam och politik. Uppståndelsen tog över. Och mitt i allt var det nästan som att orsaken till berömmelsen glömdes bort. Det var enklare att fråga honom kändisfrågor eller grejer om islam än att be honom prata om litteratur, trots att han redan som ung vräkte i sig Henrik Pontoppidan, Shakespeare och Sartre. Mönstret gick igen efter hans död, sorgligt nog. 

Dokumentären väjer absolut inte för hans krångliga liv, men den insisterar hela tiden på att framställa poeten Hassan, ”en ung kille som skrev sinnessjukt bra”, som förläggaren Simon Pasternak uttrycker det. Moralen är tydlig: Man blir inte en genomgod människa för att man skriver bra dikter. Och omvänt: Dikterna blir inte dåliga för att författaren beter sig brottsligt eller klandervärt. Det är separata saker, det behöver svensk offentlighet påminnas om ibland. 

Så lyckas dokumentären framställa Yahya Hassan som vi måste minnas honom. Som ett av de kortaste stora diktarliven, förlorat just när det nästan såg ljust ut igen. Och som inget annat ville än poesi, hur mycket världen än slet och drog i honom. 



Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=83771&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.