Victor Malm
KULTURKRÖNIKA. Var i hela världen är killarna i debatten om familjelivet? Det undrar Aftonbladets Johanna Frändén (20/5), efter att ha observerat att även den senaste kulturdebatten är ett samtal mellan kvinnor om intimsfärens politik.
”Får man säga att man ångrar sitt barn?” lyder frågan den här gången. Innan dess handlade det om utseende, att åldras och plötsligt inte vara jättesnygg längre. Moderskap och graviditeter har också varit på den metaforiska tapeten.
Hon nämner förvisso några hannar som brutit in i samtalet – författaren Gunnar Ardelius och sociologen Roland Paulsen bland annat – men som undantag. Män skriver inte relationstexter, och i de få fallen vi gör det, leder det aldrig till ett samtal mellan män.
Bra könspolitisk debatt börjar i empirin, och Frändén har förstås rätt: Sedan ett gäng år har den privata sfärens problem och tabun blivit allt vanligare ämnen för det offentliga samtalet, och ja, en förkrossande majoritet av inläggen har kvinnlig signatur. Hur kommer det sig – egentligen? Är det för att killarna som ändå deltar i relationssamtalet blir hånade? Eller är vi ointresserade? Snackar vi kanske problematiska socialiseringsmönster, eller är förklaringen uråldrigaste biologi?
När Bianca Kronlöf i tv-serien ”Ta det som en man” gästade killpodden ”Sista måltiden” tyckte hon att män – i jämställdhetens namn – borde lära sig hur mysigt det är att sitta i någon annans knä. Mustafa Panshiri protesterade. Han vill inte sitta i någons knä. Och han förstod inte varför han borde vilja det.
Själv tror jag dock att mindre banala förklaringar – och lite bredare empiri – tar oss längre.
Jag kände typ samma sak när jag läste Frändéns text: Jag vill inte diskutera utseende, barn och föräldraskap, precis som jag inte har någon större lust att älta andra – specifikt manliga – intimproblem som ärftligt håravfall eller åldersimpotens. Åtminstone inte offentligt. Måste jag vilja det?
Kvinnorna fick Venus, männen fick Mars och Elon Musk har annat för sig. Reguljära interplanetära resor lär dröja.
Själv tror jag dock att mindre banala förklaringar – och lite bredare empiri – tar oss längre. Det finns trots allt kulturdebatter som inte handlar om det privata.
För ett drygt år sedan rasade samtalet om Kajsa Ekis Ekmans ”Om könets existens” på Expressens kultursida. Någon man och många kvinnor deltog. När Lars Vilks dog på hösten väcktes ett välkommet samtal om hans eftermäle, och de tunga rösterna på den här sidan stavades Marianne Lindberg De Geer, Karin Olsson och Therese Bohman.
Sedan finns det förstås debatter där det ser annorlunda ut, den om Rysslands krig till exempel, men ser man på den kanske bästa indikatorn är bilden tydlig: Bland den yngre generationens nya kulturröster är det svårt att hitta en som har en udda siffra näst sist i personnumret. De heter Essy Klingberg, Saga Cavallin, Donia Saleh, Nanna Olasdotter Hallberg och Moa Wallin.
En annan schyst indikator är Ungdomsbarometern, som 2020 undersökte hur unga tjejer och killar identifierar sig. Tjejernas identitet har en intellektuell kärna, de ser sig främst som feminister, men killarna? De konstruerar sin självbild runt ett meningslöst tidsfördriv. De är ”gamers”. Nej, det är inte en förklaring, men det är ännu en fingervisning om en ny och deprimerande skillnad.
Killar håller på med strunt och tjejer tänker.
Och det märks inte bara debatterna om familjeliv och relationer, den som kollar noggrant ser förändringen i hela kultursfären, från det offentliga samtalet, via litteraturen, till humaniora-utbildningarna. Vi har ett mansproblem, bara inte det som Frändén tror: Kulturmannen är en utdöende art.
Bara tanken på en jämnårig manlig kollega känns ibland som en egendomlig fantasi. Det är sorgligt.
Hur blev det så? Där har vi en kulturdebatt värd namnet.
Victor Malm är tillträdande kulturchef på Expressen.