Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Tanken på karantänen skrämmer livet ur mig

Skylt på en parkeringsplats i Schönebeck, Tyskland.Foto: KLAUS-DIETMAR GABBERT / AP TT NYHETSBYRÅN

I en omtalad ny rapport från Imperial College London förordas en långvarig karantänåtgärd för att motverka coronapandemin. 

Victor Malm skräms av de drastiska metoderna. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Visst, jag är en man som gillar att läsa böcker och umgås med mina katter, men signalerna som nu sänds ut, från Macron i Frankrike till den nya och vad det verkar policyinformerande (i Storbritannien) rapporten från forskare på Imperial College London, är chockerande. Faktiskt. 

Särskilt den senare. I den tecknar ett antal prominenta epidemiloger hur samhället kan eller bör göra motstånd mot pandemin – och jag vågar påstå att det kräver mer av oss än någon modern kris har gjort. Fast på ett annat sätt. 

Tidigare har idén om flockimmunitet luftats. Den har, ungefär, gått ut på att mildra virusets effekter, men ändå låta det spridas genom befolkningen, för att så fort som möjligt få ner smittotakten. I denna nya rapport visar man tydligt att den strategins kostnad i människoliv är oacceptabelt stor. 

Och därför förordar man i stället en annan, knappast mindre drastisk strategi. Flera länder har redan implementerat den, och här hemma har den under veckor förespråkats av exempelvis Peter Wolodarski och Hanif Bali

Den går ut på att stoppa virusets spridning, i bästa fall helt och hållet. Social distansering, karantän för sjuka, stängda skolor och universitet – ja, metoderna är de som många rädda efterfrågar: en halvnedsläckning av samhället, så att den cellsuktande patogenen inte överväldigar sjukvården och skördar människoliv i katastrofskala. 

Jag har varit hemma sedan i fredags och hatar det redan.

Problemet är att det är en långdragen väg att gå. Rapportförfattarna skriver att dessa karantäningrepp förmodligen behöver bibehållas tills ett fungerande vaccin är framställt och finns i mängder stora nog för att kunna immunisera en tillräcklig del av populationen. Det tar i värsta fall 12 till 18 månader. Kanske mer. Innan vaccinet är här vet vi ju inte hur effektivt det är. 

Ett till ett och ett halvt år. 

Väcker inte det fasa?

Rapportförfattarna är tydliga med att de varken tar ekonomiska eller sociala hänsyn när de rekommenderar den här vägen, men även om vi bortser från att den skulle riskera skapa en skrämmande djup ekonomisk depression, är det svårt att inte låta fantasin fara, känna den rent existentiella bävan. 

Jag har varit hemma sedan i fredags och hatar det redan. Om en månad eller två? Då kommer vi allihop vara som pensionärer på ett sorgligt ålderdomshem. Ensamma, deprimerade och desperata efter den mänskliga kontakt som vi med all rätt tar för given. Om tre månader? Sex? Tio? Jag kan inte fatta det. 

De föreslagna metoderna är båda existentiellt, socialt, moraliskt och politiskt svåracceptabla.

Det går inte. 

Kanske måste vi ändå. 

Hur i helvete ska det gå till? 

Världen sätts på paus. Vi sitter i våra lägenheter, varje dag fattigare, ensammare, sorgsnare, och väntar. Jobb, en och annan promenad. Ingenting händer. Det blir vår och sol. Sommar och värme. Höst och vinter och vår igen. Och ingenting händer. 

Vad kommer efteråt?

För att tala klarspråk: de föreslagna metoderna är båda existentiellt, socialt, moraliskt och politiskt svåracceptabla. Men här verkar vi vara. 

Drar jag det för långt? Kanske. Felkällorna i rapportens modeller är många. Den är inget facit. Själv hoppas jag att den snarare är en panisk överdrift, att statsepidemiologens Anders Tegnells mantra – ingen vet, egentligen – är det sanna. Men jag vet ju inte. 

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 

 

 

När blir SD ett hot mot svensk teater?

Nytt avsnitt av Kulturkriget! Denna vecka möts Ulf Brunnberg, Suzanne Osten och Gertrud Larsson i en debatt om svensk teater.

Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sin upplevelse av att refuseras och censureras av Dramaten. ”De har sina fördomar och jag får delvis skylla mig själv – jag har ju varit så jävla otrevlig.” Programledare: Daniel Sjölin.

Se även förra avsnittet om konservatismen.