Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Sverige verkar inte ha valt fel väg i pandemin

Johan Anderberg.
Foto: Sara Mac Key / Albert Bonniers

Victor Malm om den svenska coronadebatten och Johan Anderbergs ”Flocken”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. Ungefär vid Skanstull ropade en kille några säten bort ”efterfest på Gullmars!”. Klockan var kvart i 9, strax efter barernas coronastängning och på gröna linjen mot Farsta strand var det förfeststämning. 

En torsdag i april 2021. 

Munskydd? Några stycken, men avgjort färre än sexpacken folköl.

Jag hade också varit ute, men slank hem för att sova. 

Den som inte har gått i ”personlig lockdown” vet nog hur det har sett ut i Stockholm de senaste månaderna, även om de offentliga tecknen och Instagrambilderna är ganska få. Hög smittspridning, fulla sjukhus? Japp. Men också fulla restauranger, ringlande köer utanför butikerna, knökade tunnelbanetåg efter att den där gåtfulla rågången, 20.30, stängt ner innerstan, varpå både unga och äldre letar efter en plats där Socialstyrelsens långa näsa inte kan se till att ordning, nykterhet och det nya normalas restriktioner upprätthålls.

”De som säger att det är svårt att förstå andra människor vet inte vad de talar om. De är alltför lätta att förstå och vi gör allt vad vi kan för att undvika det,” skrev författaren Lars Gustafsson i byråkratiromanen ”Familjefesten”. En mer träffande beskrivning av coronadebatten kan jag inte komma på. 

Han försökte leva vanligt trots att inget är som vanligt. Det är lätt att förstå.

Fram till helt nyligen har den offentliga diskursen mest liknat antiseptisk såpa, välmenande ägnad åt att få rätsida på pandemin, men med några undantag aggressivt ointresserad av de fri- och rättigheter som plötsligt har tett sig väldigt förhandlingsbara. 

Missförstå mig inte: Jag förstår att vissa restriktioner behövs, men jag förstår också snubben som gormade om efterfest på gudsförgätna Gullmarsplan. Han försökte leva vanligt trots att inget är som vanligt. Det är lätt att förstå. 

Mer än ett år har gått.

Och därför är jag nog inte ensam om att uppleva Johan Anderbergs nya bok ”Flocken” som en flaska friskt vatten i öknen. Att den känns radikal, direkt våghalsig är nog ett gott tecken på att svenska medier faktiskt inte har stått i nationalchauvinistisk givakt för stridsherre Anders Tegnell, även om just det har sagts så många gånger att det nästan har blivit sant.

Efter grovjobb som få andra har haft tid att göra, hundratals intervjuer, genomtröskning av mejlväxlingar, kommer Anderberg nämligen fram till att den svenska, friare coronalinjen var rätt val. Och han menar dessutom att valet inte bara byggde på en korrekt analys av den konkreta fara som viruset utgör, utan också på ett etiskt övervägande. 

Johan Giesecke.
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD/IBL

Premissen för strategivalet var att det aldrig fanns ett riskfritt, försiktigt alternativ. Det fanns bara olika alternativ, olika risker. Johan Giesecke, bokens protagonist, förklarar att valet därför var enkelt, egentligen: Hans liv är mindre värt än hans barnbarns liv. Och inte bara hans barnbarns. Alla barns liv. ”Deras möjligheter att utbilda sig, att växa, var viktigare än att minska risken för honom – nu 71 år fyllda – att smittas av viruset.

Andra får avgöra om det är rimligt, nog går det att argumentera övertygande för att valsituationen är falsk. Men premissen kommer ingen undan. Och har Anderberg rätt i att det inte finns några samband mellan hårda nedstängningar och minskad dödlighet står det klart att många har betalat ett högt pris, till ingen nytta: ”Sverige hade varit ett friare land. Och det hade fungerat.” 

Ja, tänk om vi faktiskt har gjort rätt? 

Eller åtminstone det bästa av en svår situation. 

Att skriva de orden strax efter att fredagens siffror – 46 nya dödsfall, 1981 på sjukhus, 381 på Iva – trillat in känns märkligt. Och snudd på skändligt i rådande debattläge. Men jag kan samtidigt inte låta bli att glädjas åt att det, trots allt, pågick en efterfest någonstans bortom restriktionerna, i solnedgången på Gullmarsplan i torsdags. 

Det borde inte kännas som en radikal sak att säga. 


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lägg ut!”

https://embed.radioplay.io?id=83264&country_iso=se

En podcast om journalistik och medieveckan – av Expressens kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind. Varje fredag med en spännande gäst.