Victor Malm

SD:s vitbok var förstås meningslös från början

Sverigedemokraternas Mattias Karlsson var en av flera som avfärdade vitbokens politiska betydelse.
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / IBL

Victor Malm om Sverigedemokraternas vitbok och Expressens avslöjande.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. När Sverigedemokraterna letade efter en forskare som var villig åta sig uppdraget att skriva deras vitbok hette det att personen skulle vara ”oberoende”, det vill säga: hämtas utifrån, inte bära på en potentiellt komprometterande historia om partiengagemang.

Så verkade det också bli när idéhistorikern Tony Gustafsson lät sig mönstras för uppdraget. Men i veckan kunde Expressens David Baas avslöja att forskaren – tro't eller ej – har varit medlem i SD. 

Nesligt.

Jag skulle förvisso inte kalla en forskare som avlönat bedriver forskning åt ett parti för oberoende – pengar villkorar alltid, i någon utsträckning – men låt gå: Det här problemet hade inte behövt vara avgörande. 

Vitboken kan vara välgjord, redlig och väsentlig oavsett författarens politiska sympatier. Första delen, publicerad tidigare i somras, gav det intrycket. Charlotte Wiberg riktade förvisso träffsäker kritik på de här sidorna, men även om den inte bjöd på mycket nytt var den tillräckligt gedigen för att kunna bli obekväm för Sverigedemokraterna. Det finns dock skäl till att forskare bör redovisa potentiella intressekonflikter. Hymlar man om dem blir problemen allvarliga. 

Antingen betraktas resterande vitboksdelar som irrelevanta och ointressanta, eller så öppnar Sverigedemokraterna sitt arkiv för andra forskare.

Värre blir det när partiet och Gustafsson avfärdar Expressens avslöjande. ”Min person är irrelevant i sammanhanget”, säger idéhistorikern, och menar sig vara kapabel att fälla ner en brandvägg mellan ideologiska övertygelser och professionella färdigheter. Jag tror honom. Eller – det är åtminstone något som går att eftersträva. Men varför då smussla undan sympatier så starka att de har lett till partimedlemskap? 

Love Christensen, statsvetare på universitet i Aarhus, påpekade på Twitter att smusslandet blir särskilt besvärligt eftersom utomstående inte har tillgång till Gustafssons material och källor. Nu har vi anledning att misstänka att han kan ha valt bort grejer av politiska skäl, och den enda garanten för sanningskär saklighet är hans karaktär. ”Är han tillräckligt professionell för att inte ta politiska hänsyn? Tja, vem vet?” skrev Christensen. 

Jag ser egentligen bara två möjliga utfall av detta. Antingen betraktas resterande vitboksdelar som irrelevanta och ointressanta, eller så öppnar Sverigedemokraterna sitt arkiv för andra forskare. Jimmie Åkesson har hävdat att den möjligheten finns. Hoppas det är sant. 

Om inte får vi en fin illustration av hur tramsig genren ”vitbok” är. Vad blir den mer än ett politiskt avlatsbrev, avsedd att erkänna forna synder och gå vidare – fria från en trist, brun historias bojor? Då kan man ingå i parlamentariska allianser utan att samarbetspartierna känner sig smutsiga. Påtalar någon ett problem kan man peka på väggen där botbeviset hänger inramat, sedan ska allt vara frid, fröjd och vackra blommor. Det är förolämpande dumt. 

Jag gillar inte uttrycket ”göra upp med sin historia” – det är fult – men metaforen har betydelse när SD:s meningsmotståndare använder den. Ungefär: Erkänn vad som har hänt, och förändra er i linje med erkännandet.

Så fungerar inte vitboken. Partiets kommunikationslinje var spikrak när första delen kom: Jättehögt historiskt värde – och jobbigt sådant, chefsideolog Mattias Karlsson fick ont i magen – men politiskt obetydlig. 

I själva verket är det tvärtom. Vitboken kan inte betraktas som en ”akademiskt objektiv rapport” (Karlssons ord) innan andra forskare besöker arkivet, men den är ändå, eller just därför, toppenstark symbolpolitik – för SD och alla som behöver dem. 

Anfrätt av Expressens avslöjande, kanske, lite grann, förhoppningsvis, men den som sitter på valrörelsens läktare vet hur snyggt våra folkvalda viftar bort substantiella frågor och höjer grillkorven till skål. 

På tal om saker som är förolämpande: Symboler är som ord. Insikten om att de är tomma tar meningen ur allt. 


Victor Malm är kulturchef på Expressen.