Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Sara Danius såg krisen redan 1998

Katarina Frostenson.
Foto: Thron Ullberg
Åsa Linderborg.
Foto: FELIPE MORALES / AFTONBLADET
Victor Malm
Foto: IZABELLE NORDFJELL

Måns Wadensjös artikel om en fördold litteraturkris väckte stor uppmärksamhet i förra veckan. 

Victor Malm funderar på om litteraturen är på väg att förändras till någonting annorlunda. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Måns Wadensjös personliga berättelse om en pågående, men nästan omärklig litteraturkris i Svenska Dagbladet gick rakt in i mig (19/11). Jag bär förvisso inte med mig egna restupplagor från lägenhet till lägenhet, men också mitt hem flödar över av böcker som jag vet att få andra än de redan inblandade, närmast berörda och ett par kritiker kommer bry sig om. Det är en ganska sorglig syn. Travar av hårt arbete som, nästan på förhand, är dömda att bli makulatur. 

Tittar man på våra kultursidor verkar allt dock vara i sin ordning. Kritiken skrivs, böcker debatteras, kritiken också och av siffrorna att döma är publiken intresserad. Men det som Wadensjö kallar för en litteraturens angelägenhetskris berör förstås någonting som sitter djupare än så.

Han menar att den samtida litteraturen har dragit sig undan i samhällets marginaler, retirerat till den privata och estetiska sfären, berövat sig själv förmågan att gripa in i sin samtid – ställa till med debatt, korrigera den offentliga moralen, ens få den samhälleliga betydelse som en genomsnittlig ledartext har. Så är det, inget tvivel om saken. Men platsen i marginalen är inte självvald. Det handlar snarare om en sorts exil. 

Ingen är rädd för litteraturen. 

Man ska vara försiktig med nostalgin.

Det är en ganska stor förändring, men den har lite, om något, med hur litteraturen skrivs att göra, den handlar inte om att författarna har slutat betrakta litteraturen som ett verktyg ”för att skildra samhället och påverka människor på djupet”. Det gör de nog. Skillnaden är att deras verk inte skakar om oss på samma sätt längre. 

Det är ingens fel. Precis som Wadensjös bryderier inte har med ett personligt misslyckande att göra. Litteraturen är ju inte bara verken som vi kallar litteratur, den är också en social kategori med en specifik institutionell inramning: läsargemensamma föreställningar om betydelse och funktion, juridik, ekonomi, och andra föränderliga eller förhandlingsbara saker. 

Det behöver man inte vara en teknikfatalist av Mattias Beijmos sort för att inse, men hans text i Aftonbladet illustrerar en sentida förändring särskilt väl (24/11). 

Man bör alltid vara försiktig med nostalgin, men jag tror att de som betraktar litteraturen som en kunskapskonkurrent till, säg, vetenskapen och religionen är en avgjort mindre skara nu än förr. I dag verkar boken för allt fler te sig som ett av många val på kulturkonsumentens stora avsmakningsmeny, preparerad med en viss symbolisk kraft, en finhet, visst, men för den enskilde verkar valet mellan ”Dips”, ”Ulysses” och ”The last of us II” ändå vara en fråga om tidstillgång, smak, i viss mån prestige, inte sanningstörst eller samhällsengagemang. I den konkurrensen har litteraturen inte bara visat sig vara en förlorare, att den ens tävlar där visar att den har förlorat sin tidigare så centrala, djupt privilegierade plats i kulturen. 

Sara Danius.
Foto: BERTIL ENEVÂG ERICSON / TT NYHETSBYRÅN

Precis som Wadensjö påpekar är detta ingenting nytt, diskussionen om det som ibland kallas för litteraturens kris, slut eller undergång har pågått ett tag. Redan 1998 påtalade Sara Danius i essän ”Litteraturens död” att litteraturen inte längre fungerar som en plats där offentlighet och individer kan mötas för att dryfta politiska, existentiella och filosofiska frågor. 

Ska vi sörja det, acceptera rollen som ”nästan reaktionär subkultur” och tappra stå i ”arriärgardet till en kulturform på väg att dö ut”?  Eller kan det vara så att vi redan ser en sorts svar, en lösning? 

Karl Ove Knausgård talar i sjätte bandet av ”Min kamp” om att använda litteraturen för att återerövra en verklighet som håller på att gå honom förlorad, en autenticitet som trycks undan när vardagen ter sig allt mer fiktionaliserad, liksom invaderad av bilder, berättelser och reklam. Han vill inte stiga upp i konsten, utan kasta av sig glorian och kliva ner i det alldagliga.

Det finns något som alla upplever, skriver han på ett annat ställe, som är detsamma för alla människor, men som aldrig blir förmedlat, utom i de helt privata rummen. 

Sedan några år tillbaka ser vi fler som gör litteratur av dessa rum. Dessa böcker blir dessutom uppmärksammade en bra bit utanför subkulturens grunda vatten, i dem verkar det finnas en ny sorts allmängiltighet, bara i år har vi förutom Katarina Frostensons ”F” pratat om Åsa Linderborgs ”Året med 13 månader”, Lars Noréns ”En dramatikers dagbok. 20152019”, Ulf Lundells ”Vardagar 3” och Helena Österlunds ”Att spegla sig i någon annans vatten”. Knausgårds stora återkomst till fiktionen i ”Morgenstjernen” skiter de flesta ganska blankt i.

Karl Ove Knausgård.
Foto: DANIEL NILSSON / TT NYHETSBYRÅN

Självskrivandet, eller autofiktionen som slarvbeteckningen lyder, är förstås inte nytt, men det går inte att blunda för att det har fått en mer central plats i kulturen, en starkare accent. Jag gråter gärna förfall och fördärv över det, men jag är också öppen för att verklighetsböckernas nya tryckstyrka hellre ska förstås som ett svar på en kulturgenomgripande kris än som orsaker till den: ”När det är så att allt antingen är eller blir uppfattat som fiktion kan det inte längre vara en romanförfattares uppgift att skriva fler fiktioner”, skriver Knausgård i ”Min kamp”. 

Fiktionen är förstås oundviklig ändå, all framställning är estetiskt betingad, men föresatsen hos Knausgård är inte att skapa ett autonomt, fiktivt universum. Den är att gripa in i det verkliga. 

Kan inte det vara betydelsefullt? Litteraturen är inte ren litteratur, orden i den präglas också med levt liv, kött och blod. Jag tror det. 

Jag tror dock inte att den uppgivna, liksom besvikna inställningen till samtidslitteraturen är ett tecken på en kris. Den kan lika gärna ett vara tecken på att ordet ”litteratur” är på väg att betyda något lite annorlunda än vi har vant oss vid. I värsta fall på ”att de kriterier med vilka vi bedömer konsten är döda”, som Danius uttryckte saken 1998. 

Litteraturen kommer kanske inte skaka om samhället igen. Men den kommer att göra någonting annat. 


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=75743&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.