Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Problemet med Buschs bild på nationaldagen

Ulf Kristersson och Ebba Busch på den senares Instagram under nationaldagen.
Foto: Skärmdump / Instagram

Victor Malm om politikern som influencer och valåret 2022. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. Rätta mig nu, om jag har fel – jag är trots allt bara en enkel kulturknutte – men har inte svensk politik blivit lite konstig? 

Eller ja. Det är som att den har fått två olika, typ separata ansikten, lite som den där gamla guden Janus, ni vet han som på en gång var vänd mot framtiden och det förflutna. I journalistiken ser vi framför allt det senare, i reportage från skickliga politiska journalister som får verksamheten i Sveriges riksdag att se förnuftig och ganska välfungerande ut. Sedan har vi det andra. 

Skådespelet, som kanske egentligen är mindre skådespel än den välregisserade tradition av förhandlingar, motioner och pinsamma tal i Plenisalen, men ändå. Jag syftar på den offentliga dansen i medier och på Twitter, Facebook och Instagram – kort sagt, politikern som postmodern kändis, snarare än folkvald representant för Sverige. 

Moderaternas Hanif Bali är en av stjärnorna. Han bråkar och tråkar på Twitter, det är hans jobb och när han gör det väl kan bataljerna resultera i bred medial uppmärksamhet – som i bästa fall har med politik att göra, men också kan handla om oärliga, följarunderhållande utspel om en enskild advokat. Det har gjort honom stor nog att få programleda ett motorprogram i Bulletin tillsammans med sosseparodin Jan Emanuel Johansson

Notera signalorden: trygghet, historia, traditioner, svensk, stolt.

”Politainment” kallas det med en oangenäm term, en dyster effekt av den mediala utvecklingen. Underhållning parad med politik till något slags ohelig bastard. ”En sosse som gillar moderatbilar och en moderat som gillar sossebilar”, för att citera Bali. 

Den socialdemokratiska muskelknutten och han är förstås ganska extrema fall, men skillnaden mellan dem och andra handlar om tonläge och innehåll, inte form. Ebba Busch och Annie Lööf nådde sina positioner genom politisk kompetens, men de använder likafullt en mer borstad, professionell version av samma underhållningsstrategi. Den finns det goda skäl att föredra. Även om konsekvensen är tomhet.

På nationaldagen publicerades en bild av Ebba Busch och Ulf Kristersson på kristdemokratens Instagram. De ser bra ut och står bredvid varandra (jämnlånga, en pall någonstans) och ler. Busch fingrar på en liten svensk flagga. Text: ”Jag är stolt svensk. I Sverige har jag fått föda mina barn i fred och trygghet. Här finns den historia och de traditioner som gett mig stadga och som även mina barn kommer bära med sig under sina liv”.

Ulf Kristersson och Ebba Busch syns ofta på bild tillsammans.
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / IBL

Notera signalorden: trygghet, historia, traditioner, svensk, stolt.

Mer komplicerad än så är inte politikens identitetsbyggande kändissida, regisserad efter hur influencers delger en varas förtjänster. 

Det är framtiden.

Busch antar att hennes följare, det vill säga väljare, egentligen inte bryr sig om mer än att höra ekot av politik i ett antal glosor som de känner igen sina egna åsikter i. Jag talar inte om politikerförakt, utan politikens väljarförakt: Folket vill inte ha mer än en fin bild, några ideologiska ord, lite distraherande underhållning. Policyverkligheten som de politiska journalisterna berättar och poddar om intresserar ändå bara konsulter, nördar, ledarskribenter och annat löst folk. 

Det är inte sant, det är jag säker på.

I ”Underhållning till döds”, en småprofetisk bok från 1985, menar medieteoretikern Neil Postman att politiken skiftade skepnad när den började televiseras. Den förlorade djup, kom att likna reklam, reducerades till positionering och slogans. När man i dag ser hur sociala medier intensifierar och förvärrar den här transformationen är det svårt att inte bli åttiotalsnostalgiker. Då tvingades ju politikern fortfarande manövrera besvärliga journalister som fungerade filter och kritiskt motstånd mot budskapen som prånglades ut. På Twitter, Instagram och i mysiga motorprogram slipper man dem. Där kan man slunga säljfraser bäst man vill.

Och strax är det valår. Jag anar att det blir det tommaste, bråkigaste och värsta sedan allmän rösträtt infördes. Vi förtjänar bättre. 


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 



Lyssna på Expressens mediepodd ”Lägg ut”

https://embed.radioplay.io?id=85450&country_iso=se

PAPARAZZI. Dominika Peczynski gästar Expressen mediepodd och pratar om Stoppa Pressarna, Bolibompadrakens ”knarkiga fnitter” och TV4:s censur av megahiten