Pengar och sittfläsk tar dig längre än gener

KULTURDEBATT. Jag får regelbundet frågan om jag är Mats Malms son. Det är jag inte, men jag hajar varför misstankar om ett släktband till Svenska Akademiens ständige sekreterare uppstår. Förutom namnet är vi båda längre än genomsnittet, men framför allt är vi disputerade litteraturvetare, en titel som lätt känns ärvd. 

Sådant borde diskuteras mer, men som vanligt när nepotismen i kultur- och medievärlden kommer på tal får kritiken inte hjälp av siffror – GP:s kulturredaktör Sanna Samuelsson betraktar den kulturellt bemedlade klassens genetiska genvägar till branschpositioner som ett demokratiskt problem (GP 15/3), men stödet för tesen är bara ett par kända efternamn. 

Och absolut, det går inte att blunda för att många yrken går i arv, fler läkarbarn än arbetarungar blir läkare, kulturpojkar blommar oftare ut till kulturmän än småstadspågar som jag. Är det dåligt? Jag vet inte. Kanske. Vissa föds med fördelar, Rafael Donner finns, det bör nog inte gå att administrera bort honom. Men när jag tittar på de svenska kulturredaktionernas sammansättning blir jag ganska tveksam till att en problematisk överrepresentation av kulturbarn går att leda i bevis. Samma sak när jag tittar på förläggare och författare på Bonniers och Norstedts, Modernista och Weyler.

Man måste ha bra tryck i steget för att komma ikapp de ekonomiskt privilegierade.

Datan jag hittar är tio år gammal, men den pekar på att bilden jag får inte är missvisande – ja, kulturyrken ärvs, men i jämförelsevis liten utsträckning. Ändå är känslan att familjenamnen råder över branschen stark. Kanske för att de lyser tydligt. Man noterar dem genast, alla Billgrens och Beckmans, de irriterar.

Själv vet jag inte om namnet Malm ger folk hicka, saker är aldrig enkla, men jag har nästan alltid mötts av sarkasmer och hån de få gånger jag har dragit upp min jämförelsevis enkla bakgrund i texter. Med all rätt, ärligt talat. Kulturvärldens smällförälskelse i klassresenären är pinsam och lätt att utnyttja, det vet alla som inte sprang på Dramaten som barn. 

Sanningen är ju att kulturellt kapital är relativt enkelt att ta igen: Sittfläsk, en god del tur i lärar- och skollotteriet, intresse och engagemang, plus en grundläggande förmåga att läsa av sociala koder. Sedan är man hemma. Ska vi snacka genetiska genvägar är det nog bättre att kolla på fondkonton och lönekuvert. Man måste ha bra tryck i steget för att komma ikapp de ekonomiskt privilegierade. 

På tal om demokratiska problem. 

Den här gången tror jag att ett samtal om representation mår bra av att börja där. 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.