Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Nu ska murvlarna släpas i smutsen

Jake Gyllenhaal i den mediekritiska filmen ”Nightcrawler” från 2014.Foto: Moviestore/REX / Copyright (c) 2014 Shutterstock. No use without p

Åsa Linderborg och Sebastian Mattsson gestaltar en medievärld som tömts på moral och intellekt.

Victor Malm går på jakt efter en schablon som vägrar fly. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Alla vet att vissa sorters arbete är dåliga för själen. Alla är däremot inte överens om precis vilka arbeten som är dåliga för själen, förutom vad gäller ett, där är enigheten ganska förbluffande, genom historien och ibland även inom skrået: journalistik. 

Murvlar, det har vi lärt oss, är gamar. Schakaler. Råttor. Hyenor. Ibland helt enkelt den lägsta formen av liv. Ibland något så sympatiskt som misslyckade författare, men samtidigt ansvariga för ett förfall som har pågått så länge de funnits tidningar. Synsättet finns kvar, men i dag behöver man ta i lite mer för att höras: Tidningarna, får vi nämligen lära oss i en ny roman, är numera ”totalt irrelevanta som nyhetsförmedlare”. I dag är de bara en enda stor klickfabrik. 

Romanen i fråga är den före detta Expressen-reportern Sebastian Mattssons debut ”Balladen om Kalle Klick”. Den handlar om Kalle. Han jobbar på en kvällstidning – en fiktiv version av Expressen – och älskar klick. Han är heltorsk, hade valt klick framför kokain om det så var Beyoncé och Jay-Z som erbjöd honom en lina. 

Och han är bra på klick, fantastisk rentav. Läsarna skiter han i, de ska klicka, inte tycka. Cheferna försöker, nästan oavbrutet, lugna ner honom, men han är övertygad om att de bara gör det för syns skull; den trafik som hans vassa vinklar och hala rubriker drar är oundgänglig. Pressetik och moral kan andra hålla på med, för honom är det där bara bokstäver som råkar bilda ord.

Klicken är deras enda sanning. Den som säger något annat är en töntig hycklare.

Ja, det är förstås satir. Och boken är ganska rolig. Men Sebastian Mattsson vill mer än att bara skoja till det lite. Han vill säga något viktigt om den moderna mediekulturen, och han väljer att göra det på ett drastiskt överdimensionerat sätt. 

Kalle Klicks överdrivna karaktär och förutsägbara fall från nyhetsdesken har nämligen en ganska uppenbar funktion. Sebastian Mattsson vill avslöja en, eller snarare sin, sanning om hur dagens journalistik, siffergalen och datadriven, fungerar: tidningarna har inte längre något djupare syfte. Ingen själ, ingen mening. Klicken är deras enda sanning. Den som säger något annat är en töntig hycklare. 

En sommar som denna löper tankarna vidare till kvällstidningsscenerna i Åsa Linderborgs ”Året med 13 månader”. Den pressade redaktionen, skärmarna med trafikstatistik, denna helvetiska realtidsrespons på arbetet. Hon blir som alla andra. Hon dras med. En Kalle Klick? ”Kan någon överleva med hedern behåll i en sådan eländig bransch?” utropar hon mot slutet.

Hets. Klickjakt. Upplagekrig. Vanitas. Det är kritiken, evigt samma.

Det nekande svaret finns implicit i dessa sceners andra sida. Indignationen över hur svenska medier, minus Linderborg, numera styrs av en hop liberala kretiner som har förlorat förmågan att tänka själva och bara finsäger fraser som den mediala logiken sufflerar dem med. Allt är politiskt korrekt. Rättrådigt. Men tomt, så tomt. ”Har den svenska intellektualiteten någonsin befunnit sig på en så låg nivå som nu?” undrar hon. 

Ja, det verkar vara den litterära mediekritikens sommar. Synd bara att vi inte bjuds på mer än självbelåten skåpmat. 

Linderborg och Sebastian Mattsson ägnar ju sina hårda ord åt att variera en av journalistiklitteraturens föraktfulla huvudschabloner: Balzacs intellektuellt vedervärdiga journalister i ”Förlorade illusioner” (1837-1843), Jonas von Danckwardt i Sigfrid Siwertz vackra roman ”Jonas och draken” (1928), de konkurrensgalna sensationsmurvlarna i Evelyn Waughs ”Scoop” (1938). Eller för all del Anders Ehnmarks satirroman ”Karamellkoket” (1976), en ganska elak bok om journalismens amoraliska begär efter nästa löpsedel.

Sebastian Mattsson.Foto: Liv Omsén & Tina Nejderskog.

Alla gestaltar de hur den eller det som drivs av att synas och höras långsamt förlorar sin själ, försvinner in i ett nu där förmågan till eftertanke mals sönder och blir tom cynism. Hets. Klickjakt. Upplagekrig. Vanitas. Det är kritiken, evigt samma. Varför sjunga denna sång ännu en gång?

Jag har en misstanke. 

Fast först: det ligger förstås ett litet korn sanning i allt det där. Arbetar man för att vinna publik, ja då jagar man uppmärksamhet. Per automatik. Det kan man göra på både bra och dåliga sätt. ”Balladen om Kalle Klick” ges till exempel ut på förlaget It-lit, som för bara några månader sedan anklagade en känd svensk poet för att vara kvinnomisshandlare i ett boklanserande pressmeddelande. En lagom dos sensation. 

Han var beredd att offra sitt fasta, åtråvärda jobb för konsten och sanningen!

Kritiken mot medierna handlar dock också om något annat. Självframställning, minst lika cynisk som den uppmärksamhetsjakt medierna ägnar sig åt; en vilja att ta på sig den alltid åtråvärda rollen som sanningssägare, den som ser saker för vad de är, drar masken av makten och visar hur ful nunan egentligen är. Varför skulle förlaget annars lansera boken med den heroiska berättelsen om hur ”Balladen om Kalle Klick” fick Sebastian Mattsson att säga upp sig från Expressen? En liten dos sensation. Han var beredd att offra sitt fasta, åtråvärda jobb för konsten och sanningen! 

Trist bara att den i det här fallet råkade vara en nedärvd schablon som klätts i dagsaktuella kläder, lite som populärkulturens alla superreportrar som avslöjar något svinstort, får samhället att skaka och gör världen bättre. Fast tvärtom. 

Man kan absolut se det som att både Sebastian Mattsson och Åsa Linderborg har skrivit djupt uppriktiga böcker om en verklighet som har gjort dem cyniska och besvikna. Och det ska de ha beröm för, det ligger en moralisk fordran där. Men frågan är om vi lär oss något, när uppriktigheten inte avtäcker något annat än den gjorde på 1800-talet? 

Jag påminns om vad Anders Ehnmark påpekar i sin vackra journalistikessä ”Klara Södra Kyrkogata 7”. Det är inte samma sak att tala sanning och vara uppriktig, även om det låter så: ”Den uppriktige söker något som obestridligen finns, nämligen det han inte velat tala om förut eller först nu kommit på, i alla fall något han gömmer i sitt inre, medan den sanningssökande söker något som inte nödvändigtvis finns.” 

Jag längtar efter murvelfiktionen som tar den senare vägen. Annars får vi fortsätta leva med svar som vi redan känner på förhand.

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida..