Victor Malm

Nej – det ska inte finnas stök och hot på biblioteken

Tillbyggnaden Ljusets kalender på Malmö stadsbibliotek.
Foto: GUGGE ZELANDER KVÄLLSPOSTEN
Stockholms stadsbibliotek.
Foto: MAXIM THORÉ / BILDBYRÅN
Paulina Neuding.
Foto: MARIA HANSSON

Victor Malm riktar blicken mot det som debattörerna missar i debatten om tysthetsnormer och stök på biblioteken. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. Jag har tillbringat den bättre delen av mina år som vuxen på olika bibliotek. 

Först på Kristianstads bibliotek, en underbar byggnad från rekordåren, murrig och folkhemsgrå, helst i det alltid tomma, men öppna magasinet. Sedan långa dagar i Lund och Malmö, den imposanta, numera stängda filialen i Kungshuset, de vårdcentralslika läsesalarna på Språk- och litteraturcentrum, den mörka Tegnérsalen på Universitetsbiblioteket (där tystnaden bara bryts av en tickande väggklocka), därefter i Ljusets kalender, den luftiga glaskuben på Malmö stadsbibliotek. 

Kalla mig romantiker. Mellan 19 och 28 hade jag inget bättre för mig än att häcka där. Jag har ett minst sagt känslomässigt engagemang i frågan om den så kallade tysthetsnormen på bibliotek, debatten som levde upp på kultur- och ledarsidor senvåren 2015 och ibland vaknar till liv igen. 

Som nu. 

Härom veckan (25/8) kritiserade SvD:s Paulina Neuding Stockholms stadsbibliotek för att ha anställt en socionom. Hon såg visserligen att behovet är uppenbart. Liksom många andra bibliotek dras Gunnar Asplunds gamla kåk med ordningsproblem. Missbruk, hemlöshet och psykisk ohälsa är sociala faktum som biblioteket – fortfarande öppet för exakt alla – gisslas av. Andra, mindre centralt belägna filialer har problem med unga som stökar, stör och bråkar. Visst, knarkförsäljning mellan biblioteksbokhyllor har en lång svensk historia, men i de värsta fallen har bibliotek tvingats använda ordningsvakter för att hantera direkt hotfulla personer.  

Borde det vara så? Helst inte. Neuding har ju en poäng även i nästa led.

Det är helt klart ett stort problem. Neuding har mer än en poäng. Ingen naturlag säger att tillståndet på våra bibliotek måste avspegla samhällsproblemen utanför. Det handlar om ideologi, det handlar om politik och det handlar om vilka uppdrag vi ger biblioteken. 

I dag är de ett av få rum där vi får vara medborgare. Resterande tvingar på oss andra, mindre fria subjektiviteter, oftare än medborgare är vi kunder, ägare, arbetstagare och hyresgäster, eller helt enkelt ovälkomna. På biblioteken kan man vara utan en krona på fickan, och även om McDonald's eller Bröd & Salt eller baren på hörnet avvisar dig har biblioteket alltid en stol som utan motprestation är din till stängning. Ofta i lugn och ro. Det är fantastiskt. 

Det är också fantastiskt att högutbildade bibliotekarier tar på sig uppdrag som egentligen inte är deras. De agerar kostnadsfri IT-support, korrläser cv:n, hjälper med bankärenden och bistår i kontakt med myndigheter, bland mycket annat. Som en sorts social ledstång för dem som inte har någon annanstans att vända sig. 

Borde det vara så? Helst inte. Neuding har ju en poäng även i nästa led, mängden uppgifter som lagts på biblioteken står i konflikt med kärnuppgiften – att vara stilla rum för bildning och förkovran. 

Jag ska inte ironisera om att det ändå är grejer som allt färre ägnar sin tid åt, antagligen även inblandade debattörer, utan vara väldigt, väldigt krass. Vem ska egentligen möta de sociala och samhälleliga behov som dagens bibliotekarier (och nu bibliotekssocionomer) ofrivilligt har fått ansvar för? 

Missar man det, missar man allt.

Utan svar på den frågan blir samtalet om en skrotad tysthetsnorm meningslöst. 

Biblioteken borde vara knäpptysta tempel där glasögonormar sitter och läser Hegel – jag håller med. Men vad både Neuding och hennes kollega Ivar Arpi (SvD 31/8) missar är att många och stora sociala behov just nu hanteras av biblioteken. Rummen som, vackert nog, är tillgängliga för alla. Att de i somliga fall ”fungerar som socialkontor och daghärbärge för missbrukare” är alltså mest sannolikt ett tecken på att det saknas socialkontor och daghärbärge för missbrukare. 

Missar man det, missar man allt. Ser man däremot sanningen i det förvisso dyra vitögat finns det nog en glad framtid för våra bildningsbunkrar. Lägg till ett förslag på tyst läsesalsplikt. 

Även om det väl bara blir typ Ola Larsmo, två studenter, en doktorand och jag som sitter där och häckar. 


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.