Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Låten om gängmord har blivit en superhit

Låten ”Who I smoke” har varit en viral hit de senaste veckorna.
Foto: Screen / YOUTUBE
Foto: Youtube

Victor Malm om underhållningsvåld, gangsterrap – och den virala låten ”Who I smoke”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. ”Underhållningsvåld”, heter det ibland, hälften skämtsamt, hälften allvarligt, om det hårda tonläget i offentlig debatt. Och det ligger något i beteckningen. Det är ju ingen hemlighet att vi fortfarande är barbarer, allihop, ungefär lika bemängda på gladiatorspel som någonsin romarna. 

Sydsvenskans kulturchef Ida Ölmedal gjorde en snarlik poäng när hon lyfte in Forrest Stuarts viktiga studie av amerikansk drill rap, ”Ballad of the bullet”, i debatten om Yasin (27/3): det finns uppenbarligen en stor, bred marknad för konstnärliga representationer av gängvåld och kriminalitet, så också i Sverige. Och även om de svenska artisternas bredare hits brukar behandla mjukare ämnen går det inte att blunda för att våld, särskilt våld som smakar autentiskt, säljer bra. Precis som personangrepp väcker uppmärksamhet.

”Who I smoke”, den senaste supervirala drill rap-videon från USA, är ett ypperligt men fruktansvärt exempel. Kulissen och ljudbilden är dock mjuk: De fyra, okända, rapparna Spinabenz, Whoppa Wit Da Choppa, Yungeen Ace och FastMoney Goon glider in i bild till en sampling av Vanessa Carltons klassiska radiodänga ”A thousand miles” – i golfbilar, shorts och bjärta pikétröjor från Under Armour. 

Låten hyllas, den sprids på Tiktok, den har snart 13 miljoner strömningar på Youtube, den klättrar på Spotify.

Approprieringen av den amerikanska medelklassens stereotypa symbolik låter en inte ana att det som äger rum är direkt knutet till en pågående gängkonflikt i Jacksonville, Florida. Men när hi-haten och virveln drar i gång över det mjuka pianot, mot bakgrund av en vacker soluppgång på en golfbana, tar det inte lång tid innan en nyligen mördad man hånas. 

Under låtens lite mer än två minuter nämns ytterligare ett antal mördade män, offer i samma konflikt. Vem som har skjutit vem står inte klart, bara att rapparna tillhör eller rör sig kring ett av gängen. Och att refrängen följer Vanessa Carltons. Men hennes kärlekslängtan ersätts av ett motbudande crescendo, frågan ”Who I smoke?” – ungefär ”Vem var det jag dödade?”. Den får tre svar, tre namn, hånfullt framslängda till en lyckligt koreograferad dans. Det är groteskt, och det är tyvärr också briljant. 

Drill rap brukar låta stenhård, nästan militärisk, den är ett slags försök att med ljud mima livet som texterna berättar om, inte sällan ett väldigt verkligt våld, men i ”Who I smoke” blandar man mörkret med ljus, aggressiv rap med glättig pop – och skapar något monstruöst. En hit som helt explicit gör det samtida gängvåldets faktiska offer till dansant, medryckande underhållning. Som man inte kan låta bli att tralla med i. Vill skråla på en fest i solen. 

Låten hyllas, den sprids på Tiktok, den har snart 13 miljoner strömningar på Youtube, den klättrar på Spotify. 

Jag har den på medan jag skriver det här. Och jag skriver det här.

Och den är inte bara en representation av en pågående konflikt, den är också en vedklabb kastad på en brinnande brasa; den kommer att ge upphov till svar, kanske fler skjutningar. Allt medan världen dansar. 

Det är en absurd situation. Upphovspersonerna, liksom ett flertal andra aktörer i den digitala uppmärksamhetsekonomin, tjänar bra pengar på att explicit göra underhållning av en pågående, dödlig gängkonflikt. 

Och visst. Den som letar kan hitta tecken på att ny svensk rap ibland gör bruk av en liknande logik, men det finns avgörande, grundläggande skillnader. I den relativt ringa mån verkliga händelser möjligen går att läsa in i svenska texter är kodningen dubbel, det rör sig om otydliga eller flertydiga tecken som går mig och de flesta förbi; ett tilltal för de involverade, ett för oss andra. ”Who I smoke” är helt renons på subtilitet. Där är det omöjligt att skilja våldet från varan. Det gäller oavsett om männen som syns i videon är inblandade eller inte. 

Jag har den på medan jag skriver det här. 

Och jag skriver det här. 

Ingen är oskyldig. 


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lägg ut!”

https://embed.radioplay.io?id=82032&country_iso=se

En podcast om journalistik och medieveckan – av Expressens kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind. Varje fredag med en spännande gäst.