Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Klart man får åka pulka på Skogskyrkogården

Almhöjden på Skogskyrkogården.
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD/IBL

Victor Malm om pulkaåkningen på Skogskyrkogården.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. När jag i somras frågade på Twitter om det är okej att ta en joggingtur på Skogskyrkogården i Stockholm var reaktionerna stenhårda. Nej, absolut nej! Det får du inte! Vad tänker du med? Kyrkogårdar är platser för stillhet och sorg, respektera det. 

Jag lät bli, att respektera viljan hos de som sörjer sina anhöriga känns som en enkel och sund princip. Jag joggar runt den i stället, men blänger inte ont på horderna av lycraklädda som springer ut och in i Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz mästerverk, den enskilt vackraste platsen i Stockholm. 

Det finns ju ingenting som säger att twitterreaktioner är ett relevant mått på rätt och fel. Sedan snön kom till Stockholm har Skogskyrkogården fyllts av pulkaåkande barn, vilket har lett till en upprepning av samtalet som jag råkade initiera, fast på nationell skala. SVT var där i lördags, filmade barn på väg ned för Almhöjden och intervjuade föräldrar, som inte alls såg några problem med att låta glädjen ta lite plats i det Caspar David Friedrich-inspirerade landskapet. En kvinna nämnde att hennes egen farfar låg begravd där och trodde att han hade glatt sig åt snöupptågen. 

Med sådana argument kommer man förstås inte långt. Många av de som har anhöriga vilande där tänker förmodligen precis tvärtom. Detta är svårt. Åsikterna kommer, ofrånkomligen, gå åt båda hållen. 

På gamla Assistens Kirkegård i Köpenhamn är det inte ovanligt att se halvnakna solbadare eller helfulla öldrickare.

Jag lutar själv åt att Asplund och Lewerentz verk bör vara en plats för både levande och döda. Skogskyrkogården ritades uttryckligen för att inte vara som forna tiders begravningsplatser, ”de dödas trädgårdar”, utan en viloplats som hade landskapet som utgångspunkt. Det var en banbrytande idé. 

Och tänker man en stund på vad den innebär inser man att om det finns något som skiljer trädgårdar från landskap så är det att landskapen tillhör det spontanas domäner. De är inte stilla, inte pampiga manifest för de döda, utan vid liv, brukbara, platser där ljus och mörker får samexistera. Smärtar det mot våra gamla vanliga föreställningar om vad en kyrkogård är? 

Ja, eftersom vi inte är danskar – på gamla Assistens Kirkegård i Köpenhamn är det inte ovanligt att se halvnakna solbadare och helfulla öldrickare. Jag vet faktiskt inte om det förekommer några högröstade protester där, men jag vet att det är det största grönområdet på tätbebyggda Nørrebro, precis som Skogskyrkogården är i det förvisso mindre täta Enskede. 

Men det kommer att bli tätare. Bostadsbristen i Stockholm är stor, av de kommande decennierna kan vi nog inte vänta oss att fler grönområden ägnade spontanitet och lek uppstår. Tvärtom. Pragmatikern inser nog hur användbar och nödvändig Asplund och Lewerentz kyrkogård då kan bli. Och modernisten i mig är öppen för att platser, särskilt de viktiga och vackra, får nya och fler funktioner, att de lever som landskap gör. 

Klart att man ska få åka pulka på Skogskyrkogården.  


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=78147&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.