Victor Malm

Ängsliga svenskar är ett stort problem

P O Enquist dog 2020 och räknas som en av Sveriges viktigaste författare.
Foto: ANNA HÅLLAMS
Sven Delblanc dog 1992 och hans författarskap är på väg att falla i glömska.
Foto: Roger Tillberg/TT / TT NYHETSBYRÅN

Victor Malm läser en bok om Sven Delblanc och P O Enquist och tänker på samtiden. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. 1981 satt Per Wästberg på ett tåg till Paris och läste en nyutkommen roman, när P O Enquist plötsligt passerade, böjde sig ner (en syn – han var lång) och utropade: ”Jasså, här sitter du och läser min värste konkurrent!”

De hade båda varit på en stor internationell PEN-konferens i Lyon. Det var sådana tider i Sverige.

I dag kanske man föreställer sig att Enquists ”värste konkurrent” var en generationskamrat som Torgny Lindgren eller Kerstin Ekman, men författaren som upptog Wästberg var Sven Delblanc, då firad och upphöjd.

Anekdoten hittar man mitt i Lars Lönnroths ”Parallella liv”, en kort men märkligt rik bok, som jag inte visste att jag att jag längtade efter. Den är modellerad efter greken Plutarchos, han som runt Kristus skrev jämförande biografier om romerska respektive grekiska fältherrar och filosofer, men behandlar svensk nysshistoria: Enquist, giganten som kastar sin skugga över svensk litteratur, och Delblanc, som efter sin död 1992 föll i märklig glömska. 

Varför jämföra just dem? Valet kan se godtyckligt ut. Men Lönnroth ger goda skäl. Enquist och Delblanc delade levnadstid, verksamhetsområde och livsval, de bodde till och med i närheten av varandra under perioder. Och även om de var diametralt olika varandra som personer och aldrig stod varandra nära, löper deras liv länge i linje. Noggrant följer Lönnroth dem från uppväxtåren, till det kulturradikala Uppsala, ut i den intellektuella offentligheten där de – nästan samtidigt – etablerar sig som kulturjournalister (bland annat i Expressen) och författare. 

Vilka författare är på väg att gå Delblancs orättvisa öde till mötes? Vem dömer jag på förhand för att hen råkat göra sig impopulär?

Den jämförande metoden ger Lönnroths berättelse en ovanlig funktion. Han lyckas demonstrera hur nyckfullt det vi kallar framgång beter sig. Enquist och Delblanc hade båda stora karriärer, men deras storhet var inte riktigt samtidig. 

För att ta ett exempel: När Delblanc tillsammans med ett antal andra framstående författare i början av 1980-talet kritiserade Sveriges vänstervridna samtalsklimat, stod han nära höjden av sin bana. Utspelet och annat stämplade honom dock som en sorts kulturkonservativ reaktionär, en avfälling från den vänster som han en gång tillhörde, och därefter kom hans stjärna att långsamt dala. Cancelkultur? Verkligen inte. Men att vara socialt framgångsrik och populär betyder en hel del, också för en konstnär. Delblancs 1980-talsromaner – som ”Moria land” (1987) – hör till hans mest läsvärda.

Enquist, då bosatt i Köpenhamn, var på väg in i alkoholismen, men också den kanske största perioden i sitt författarskap. Krisen, som Lönnroth tolkar som en sorts strindbergsk infernokris, resulterar i experimentella mästerverk som ”Nedstörtad ängel” (1985), ”I lodjurets timma” (1988) och ”Kapten Nemos bibliotek” (1991). Svårigheterna var privata, inte offentliga, där såg man något annat: En som skrev sina stora verk och närmade sig parnassens front. 

Tillfälligheter! Livsförändrande tillfälligheter, men tillfälligheter. Vikten av sådant är lätt att missa, glömma, när man varje dag är försänkt i samtidsflödet, och att läsa Lönnroths lilla bok är därför inte bara att lära sig om två stora liv. Det är också att se sig själv i spegeln.

Vad har jag fel om? Vilka författare är på väg att gå Delblancs orättvisa öde till mötes? Vem dömer jag på förhand för att hen råkat göra sig impopulär? 

Det är frågor som innehåller en sorts skam. De handlar ju inte bara om konstnärlig värdering, eller vemodet som väcks av tanken att nästan alla hyllade författare snart är bortglömda, utan också om offentlighetens sätt att fungera. Snedsteg, också de triviala, kan stå en dyrt. Vi lever, kanske sedan länge, i en småängslig popularitetskultur. 

Det är hög tid att göra upp med den. Och börja läsa Delblanc igen.


Victor Malm är kulturchef på Expressen.