Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Kan en massa hönsskit stoppa studenterna?

Det traditionsenliga Valborgsfirandet i Stadsparken, Lund. Bild från 2016.Foto: PEO MÖLLER / KVP/EXPRESSEN

Victor Malm sörjer de avbokade Valborgsfesterna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Man har spärrat av Stadsparken i Lund. De tiotusentals studenterna som varje år håller den stora, glada Valborgsfesten där får inte komma in. Smittspridningsrisken är för stor. Och för att vara helt säkra på att studenterna håller avståndet har Lunds kommun dessutom bestämt sig för att sprida ut ett ton hönsskit över gräsmattorna. 

Våren är avbokad. 

Nödvändigt, men så sorgligt.

Borgerlig skit, har jag fått höra fler gånger än jag orkar räkna, ett jippo som studenterna använder för att decimera demonstrationstågen på första maj, men jag har aldrig lyssnat. Valborg är vår bästa högtid. Bättre än midsommar, bättre än julafton, avgjort bättre än påsk. En simpel människas åsikt, säkert, men sådan är jag.

Och det finns egentligen bara en plats att fira dagen för vårens ankomst på. Den nymornade Stadsparken i Lund. Med tusentals andra, mestadels studenter, fulla och glada, i värsta fall lite så där småfrusna, men oftast varma i vårsolen bland allt grönt och knoppande. 

Lundensiska traditioner har en tradition av att vara ganska hållfasta.

Varje år i ett drygt decennium har jag varit där, även när jag arbetade på universitetet brukade jag ta ledigt, sätta mig med en systembolagspåse och några vänner på en gräsplätt och dricka pissljummen öl i tio timmar. Fyllna till, prata om ingenting, bli solkyssta, bråka och vakna med molande ångest på den röda dagen. Allt för ljusare, bättre, vackrare tider. 

Det är banalt men underbart. 

Många, framför allt äldre, lundabor sörjer nog inte att det stora vårspektaklet ställs in. Det är ofta kantat av tragiska olyckor och brottslighet, oväsen och en jäkla nedskräpning (generna som gör att man förfasas över det senare verkar aktiveras efter 40). Men ändå. Jag tror att de kommer höra tystnaden, och plötsligt märka att de känner sig en smula sorgsna, jag vet att jag kommer göra det, även om jag i dag hör den från Stockholm.

Bredvid allt som pågår är avbokade Valborgsfiranden förstås en loska i Öresund. Men jag tror att det just nu är viktigt att klara av sörja det lilla också, de små riterna som håller upp och skärper livet, hur små och umbärliga de än är. Våren som stiger med sång i Lundagård. Fimparna spridda som kronblad över gatstenen. 

Våren hittar ett sätt. Traditionen står fast, med förnuft.

Men det ska sägas. Lundensiska traditioner har en tradition av att vara ganska hållfasta.

Häromåret försökte SVT ställa in den älskade direktsändningen av studentsången på universitetstrappan i Lundagård – ett slags studentikos antites till Första maj-tågen – men de besvikna reaktionerna var så många att man snällt fick tänka om. Och i år visade sig den runt 100 år gamla traditionen stå pall också när coronan kom knackande: i hemlighet (och på förhand) smög Lunds studentsångare, med krympt trupp, ut på AF-borgens tak och sjöng in våren. Det bandades förstås, som en liten gåva till alla som måste hålla sig hemma. Magnolian vid Universitetshuset lär ha blommat ovanligt tidigt i år. 

Våren hittar ett sätt. Traditionen står fast, med förnuft. Kan ett ton hönsskit verkligen stoppa studenterna i Lund?

Tillåt mig tvivla.

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.