Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Jag förstår inte varför detta ska väcka hopp

Amanda Gorman och Kamala Harris.
Foto: KEVIN LAMARQUE/REUTERS
Amanda Gorman, poeten som framförde den redan omtalade dikten på Joe Bidens presidentinstallation.
Foto: WIN MCNAMEE / AFP TT NYHETSBYRÅN

Victor Malm om den amerikanska presidentinstallationen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Ta en liten dos Super Bowl och underhållning (Lady Gaga! Jennifer Lopez!) och en stor dos ritualer som betecknar demokrati och frihet, skaka ordentligt, blanda väl, och du får just det här: den amerikanska presidentinstallationen, frihetens stora spektakel, en livesänd angelägenhet för hela världen. Skådespelet är gammalt, regin såg ut som den brukar. Men den här gången var en sak väldigt annorlunda. Eller många, beroende på hur man ser det.

För första gången på 150 år saknades den avgående och förlorande presidenten, Donald Trump drog till Florida tidigare i dag, Mike Pence höll skenet uppe, men även om vi bortser från att åskådarhavet också saknades var ceremonin inte riktigt som den brukar. Konflikten, splittringen, polariseringen – ursäkta det plötsligt slitna ordvalet – iscensattes för andra gången på kort tid i Washington DC, som en påminnelse om att mycket, mer än man just i dag vill tro, förblir sig likt trots att den vita gubben i det vita huset nu heter Joe Biden. 

Förlåt, jag borde tjuta av optimism, fyra års kaos är över, Kamala Harris är landets första kvinnliga vicepresident, den farliga oduglingen har flytt till ett avsides palats i träskstaten. Det är stort, jag vet. Biden höll ett minnesvärt, äktamerikanskt tal. Dessutom bjöds vi på en dikt. Det hände inte när Trump tog sin plats. 

Jag säger inte att det betyder allt, men något betyder det allt.

Bara fem gånger i historien har ceremonin kryddats med poesi. John F Kennedy lät nationalskalden Robert Frost förgylla sin installation, Bill Clinton anlitade Maya Angelou som gjorde sällan skådad succé, och därefter har det varit kutym för Demokraternas presidenter – aldrig Republikanernas – att låta en skald välsigna de kommande fyra åren med poesins lagrar. Jag säger inte att det betyder allt, men något betyder det allt. 

Bidens val föll på Amanda Gorman som med god marginal är den yngsta installationspoeten någonsin. Hon är 22 år gammal och tog examen från Harvard i fjol. Hon har framfört sina dikter på MTV. Hon har skrivit en hyllning till svarta idrottspersoner för Nike. Hon vill själv bli president! Och hon säger sig vara inspirerad av Audre Lorde, den kanske hetaste engelskspråkiga poeten just nu. 

Amanda Gorman framför sin dikt.
Foto: KENT NISHIMURA/SHUTTERSTOCK
Amanda Gorman.
Foto: KEVIN LAMARQUE / REUTERS

Jag skriver inte detta för att ironisera, bara för att understryka att hon är en bra bild, väl vald, symbol för ungdomen, hoppet, en bättre, gladare, kanske rättvisare framtid. Särskilt bredvid den så besuttne Biden, USA:s äldsta president någonsin. 

Synd att dikten var så intetsägande. 

Spoken word gör sig förstås bättre på scener än sidor, det finns en artistisk förmåga som går förlorad i transponeringen och den äger Gorman, men jag hörde ingenting annat än klyschor. Hoppbemängda, vagt Walt Whitman-klingande, visst, absolut, men klyschor, segerklyschor. Bara läs:


We’ve seen a force that would shatter our nation rather than share it,

Would destroy our country if it meant delaying democracy.

And this effort very nearly succeeded.

But while democracy can be periodically delayed,

It can never be permanently defeated.

In this truth, in this faith we trust.

For while we have our eyes on the future,

History has its eyes on us.

This is the era of just redemption. 


Jag förstår att många vill höra rader som dessa just nu, särskilt när de framförs så vackert i den amerikanska januarisolen. Det är inte fel att predika inför folket och dra den hoppfulla nationalismens kort, också det är äktamerikanskt. Men Gormans rader är besvärande banala. Idealism av gammalt, förtorkat slag. Fienden är besegrad, ljuset vann, mörkret drar sig undan, demokratin lever, den kan inte besegras; motgångar gör oss starkare, det kommer fler, men solen går alltid upp igen, jag lovar. För vi är amerikaner. 

Inget annat, inte mer. 

Och med så tomma ord, snyggt sagda, börjar nästa kapitel i den amerikanska historien. Jag förstår inte riktigt varför det ska väcka hopp.


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.