Klimataktivisterna ser idiotiska ut

KULTURKRÖNIKA. En av den polska poetens Wislawa Szymborskas sena dikter handlar om en målning som nästan alla har sett. ”Vermeer” heter den. På sex knappa rader lyckas den säga något ovanligt sant om konstens innersta: 

Så länge kvinnan där på Rijksmuseum

samlad, i målad tystnad,

dag efter dag häller

mjölken ur kannan i bunken

förtjänar inte Världen

världens undergång.

”Kökspiga som häller upp mjölk” målades av holländaren Johannes Vermeer mellan 1658 och 1661. Motivet är enkelt, rentav lågt. En ung kvinna står framför en kal vägg och häller mjölk från en kanna till en bunke. Bredvid bunken ligger brödbitar. Dagsljus sipprar in genom ett fönster. Detaljerna är skarpa. Varje rörelse, varje ting har en vikt som känns på duken. Det skulle kunna vara verklighet. 

I detta enkla såg Szymborska en skönhet så stor att den sonade för världens ondska. 

Tidigare i veckan var det en klimataktivist som inte höll med. Han besökte inte museet Mauritshuis i Haag för att beundra eller studera en målning, han fick dit för att vandalisera den. Ett vida delat klipp visar hur en skallig man går fram till Vermeers ”Flicka med pärlörhänge” och limmar fast sitt huvud på målningen. ”Just stop oil”, bara stoppa oljan, står det på hans vita tröja. 

Hans kompanjon frågar den protesterande publiken om de inte blir förbannade när de ser någonting så vackert och ovärderligt förstöras, vilket de förstås blir. Sedan undrar han varför de inte känner samma sak när jorden, vårt hem, ödeläggs framför ögonen på oss, dag ut och dag in. 

De senaste månaderna har flera klimataktivister utfört liknande protester. En av Claude Monets höstacksmålningar potatismosvandaliserades i Potsdam häromveckan, en av Vincent van Goghs solrosor har blivit nedstänkt med Heinz tomatsoppa, och strax innan sommaren lurade sig en demonstrant så nära ”Mona Lisa” att han kunde smeta en bakelse på målningen. Den gemensamma saken är vulgär men lätt att begripa. De har gått till angrepp mot objekt som vi, den västerländska kulturen, betraktar som ovärderliga och odödliga för att avslöja ett hyckleri, att konsten blir värdelös och dess eviga strävan meningslös, när vi hårdnackat vägrar konstruera en politik som kan stävja klimatförändringarna. 

Skönheten som i Szymborskas dikt gör tanken på världens undergång outhärdlig, omvandlas till en symbol för mänsklighetens största misslyckande. 

I dagarna har flera ledande klimatforskare varnat för att vi fortare än väntat närmar oss en punkt där klimatsammanbrottet blir irreversibelt. I vår riksdag dominerar de kortsiktigaste perspektiven. 

Så kan man formulera en extremt generös tolkning av klimatvandalerna. Men jag håller med Aftonbladets Ulrika Stahre, vreden som de aktivistiska angreppen med all rätt väcker är kontraproduktiv. Vad har Monet gjort för skada? Och slösa fin potatis så där? Jag blir själv förbannad, och sådana reaktioner främjar inte syftet. Tvärtom. Klimataktivisterna framställer sig själva som pubertalt upptagna vid symbolhandlingar som enbart leder till gagnlös olycka. Idioti ser idiotisk ut. 

Dessutom är tanken i Szymborskas dikt att det är för kvinnan på Rijksmuseum som vi nu, genast, ska göra allt i vår makt för att hålla uppvärmningen av jorden under 1,5 grader.

Finandligt i överkant, kanske, men jag håller med. Lyckligtvis är skadorna på verken inte bestående. 

Victor Malm är kulturchef på Expressen.