Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Jag älskade Kobe Bryant för hans konst

Basketstjärnan Kobe Bryant, som omkom i en helikopterkrasch under söndagen.Foto: Jae C. Hong / The Associated Press
Victor Malm.Foto: IZABELLE NORDFJELL

Victor Malm minns NBA-stjärnan Kobe Bryant och hans sista match. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. Det finns en hel del att säga om Kobe Bryants kulturella betydelse, hur han axlade Michael Jordans mantel, var drivande i den enorma framgångssaga som den amerikanska basketen har varit sedan 90-talet, blev trogen samma lag i en tid när idrottslig lojalitet förlorat allt värde, skrev dikten ”Dear basketball” som blev en vacker, Oscarsbelönad kortfilm med samma namn. 

Men det var inte det som fick mig att älska honom. 

Jag älskade honom för hans konst, hur han träget, mjukt, solklart och leende rörde sig över en basketplan.

För lite mindre än fyra år sedan spelade han sin sista match, iförd den Los Angeles Lakers-uniform han under två decennier aldrig tog av. Och han gjorde det på sättet vi vant oss vid: efter många skador var 38-åringen inte längre sitt gamla jag, men den kvällen, när han såg slutet, livet bortom det som dittills varit allt, hängde Kobe Bryant 60 poäng mot Utah Jazz. 

Sista minuten är oförglömlig. 

Scenen vore löjlig i en film.

96-92. Jazz leder med fyra poäng. Kobe Bryant tar bollen över mittplan, dribblar ett par steg till vänster och skjuter en trea. 96-95. Jazz missar i nästa anfall, och bollen går genast till Kobe. Sekvensen är nästan identisk, med skillnaden att han nu glider till höger och tar en snabb, slängig tvåa. 96-97. Lakers leder. Det ser så enkelt ut. Jazz missar i nästa anfall också, och när Lakers kommer upp över planen får Kobe bollen igen – och blir foulad. Två frikast, två poäng. 96-99.

Jazz har femton sekunder på sig att kvittera, men missar ännu en gång. Kobe får, förstås, bollen efter returen och slungar en helplanspassning till ynglingen Jordan Clarkson som dunkar 96-101. 

Lakers har vunnit. 

Med fyra sekunder kvar på tavlan lämnar Kobe planen. Öronbedövande vrålas hans namn från läktarna. 

Scenen vore löjlig i en film. Men det hände, ett slut som sammanfattade en av de största idrottarna någonsin på sannast möjliga sätt. 

Kanske låter det lite banalt, men det är just så en idrottare blir stor. Ger oss ögonblick för alltid fixerade i tiden som annars rinner bort. 

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.