Victor Malm
KULTURDEBATT. Aftonbladets litteraturredaktör Sven Anders Johansson var i veckan på jakt efter inkonsekvenser och fasansfulla inkongruenser i det offentliga tyckandet om konst.
Lite oväntat fick undertecknad fungera exempel: jag har i en söndagskrönika konstaterat att den samtida romanens biografiska trend har en indirekt konsekvens som vi har slutat prata om: Våldet som äger rum när verkliga människor blir litterära objekt.
Det kan göras bra och det kan göras dåligt, men oavsett konstnärlig halt har våldet ett problem. En anekdot kan illustrera. Jag fick dålig smak i munnen när jag läste den briljanta avslutningen på Knausgårds ”Min kamp 6”, där dåvarande makan Lindas psykiska sjukdom gestaltas ingående. Smaken är kvar också ett decennium senare.
Efterfrågan på sådana skildringar är stor och bokindustrin har slagit på de löpande banden och mönstrat jurister. Nog har det en moraliskt intressant dimension.
Av någon anledning finner Johansson det bisarrt att jag tycker så. Jag har nämligen också skrattat åt skräcködlorna som tror att innehållet i Yasins musik kommer att ödelägga unga lyssnares världsbild och moral, typ göra dem till farliga brottslingar, knarkbaroner och annat dåligt. Inkonsekvent! tycker Johansson.
Läser han noggrant ska han nog se att vi är lite överens, åtminstone i frågan som gjorde honom förvirrad.
På vilket sätt det är inkonsekvent har jag ingen aning om. Artikeln berättar noll. Kanske menar Johansson att jag numera tror att alla som läser Knausgård kommer att börja skriva romaner om psykiskt sjuka närstående?
Eller är det bara slarv. Johansson är ju oroad för kultursidornas tilltagande moralism, klåfingriga politiker med progressiva värderingar, viljan att till varje pris vara god, det är det som ligger bakom poängen han egentligen vill göra: Fler borde skriva skriva texter om att konstens oberoende är på god väg att luckras upp. Vilket är lätt att hålla med om.
Läser han noggrant ska han se att vi är skapligt överens, åtminstone i frågan som gjorde honom förvirrad.
Jag håller nämligen också med om Johanssons numera obligatoriska analys av verklighetslitteraturens kompensatoriska natur: Anledningen till att litteraturen är så fixerad vid verkliga människors livsberättelser är att vi inte längre styr över våra egna. Den stora jag-fixeringen är ett uttryck för jagens förlust av autonomi, står det i hans ”Litteraturens slut”, en av årets bästa böcker.
Människor i dag, menar Johansson, lider brist på självständighet, frihet och verklighet, och efterfrågar därför berättelser som serverar detta. Precis! ”Autofiktionen” är en ganska perfekt samtidsprodukt. Frågan jag ställde kan formuleras annorlunda: Kostar det något att möta efterfrågan?
Har det ekonomiska ramverk som all litteratur är beroende av specifika konsekvenser – för specifika individer – i fallet verklighetslitteraturen? Och borde kritiken i så fall intressera sig för dem?
Jag tror det. Johansson verkar inte göra det. Så kan det vara. Men han väljer fel fajt. Han oroar sig för moralismen. Det moraliska dömandet, den vulgära viljan att stå på det godas sida. Ta det lugnt, som sagt: Förtal kan vara bra litteratur. Men boksidornas verkliga våld – säg det som sker när man i självbiografisk prosa kallar ett våldtäktsoffer för ”akademikern i stringtrosa” (Katarina Frostensons ”F”) – har blivit så kulturellt centralt att det inte kan lämnas därhän.
Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.