Victor Malm
KOMMENTAR. Det finns en bra grej med Jesper Rönndahls SVT-serie om den svenska skolan. Och den är faktiskt riktigt bra. Problemet är att denna bra grej försvinner i ett brus.
Och det problemet har med genren att göra.
Sedan en tid tillbaka har ”komikern som reporter” varit ett naturligt och ganska lyckligt inslag i medielandskapet. Förebilden är amerikansk, en Stephen Colbert eller John Oliver, men svenska tv-producenter har varit pigga, och jag är inte säker på att ”Aktuellt” eller ”Uppdrag granskning” alltid gör ett bättre jobb än ”Svenska nyheter”. Kristoffer Appelquists program lyckas ofta säga väsentligheter om politik och samhällsfrågor, och gör det genom att vägra gå med på en traditionell journalistisk arbetsdelning.
Redaktionen kastar ner humor, opinion, nyhetsförmedling, satir och granskning i en bunke, blandar och skapar något fränt. Som fräter avtryck. Det finns fler exempel – SVT:s reportageserie ”Skav”, där yngre komiker belyser samhällsfenomen – men samtliga delar ett retoriskt grepp: Överdriften.
Man går över en gräns som journalistiken normalt sett håller sig inom. Säger lite, lite mer än vad empirin faktiskt tillåter. Och gör andra – helst nya – saker synliga. Titeln på Rönndahls granskningsserie är talande: ”Vem mördade skolan?”
Behövde man fylla tablåtid?
I går sändes det femte avsnittet av sex i denna mordgåta med Rönndahl själv som utredare. Objektet var digitaliseringen. Och här kanske det är på sin plats att nämna den jättebra grejen: Mängden misstänkta har över fem halvtimmar hunnit bli stor. Vana skoldebattörer är bekanta med samtliga – friskolorna, kommunaliseringen, edtechföretagen, flumpedagogiken, betygssystemet – men väljer gärna sin favorit, driver den hårt och blundar för de andra. Rönndahls journalistiska insats består i att ställa dem bredvid varandra, som länkar i en problemkedja. Visa upp skolans bekymmer som sammansatt.
Utan en orsak.
Eller orsakat av en helhet vars delar inte går att isolera.
Ansvariga för olika reformer pekas ut, men placeras sida vid sida, som likar, på en väggtäckande flanellograf. Reformernas långtgående, ofta destruktiva konsekvenser får mycket utrymme. Forskare analyserar och journalister förklarar. Så långt är det en av de mest gedigna och hederliga skildringarna av ett samhällsproblem som public service har gjort på länge.
Problemet är estetiskt. Granskningen har mordutredningens form, och Rönndahl leker ironiskt med populärkulturella klyschor och annan kitschig rekvisita, utan att ge något av det en egentlig poäng. Det är bara där. Samma sak gäller humorn. Rönndahl riffar, kommenterar och drar vitsar om detaljer i programmet – eller Göran Perssons vikt – men skojeriet ger snarare ett tvångsmässigt än meningsfullt intryck, som om komedin var en låg reflex – ett knä som spritter till – inte ett annat sätt att tänka.
Behövde man fylla tablåtid?
Jag lessnar. Börjar spola. Tar fram telefonen. Vill stänga av tramset som brusar på tv:n. Vad hade hänt om man i stället lät Helena Granström eller Göran Rosenberg snoka i skolkorridorerna?
Frågan ställer jag av en anledning. ”Vem mördade skolan?” och ”Svenska nyheter” är barn av samma tid, samma anda: Komikern har ersatt den stridande intellektuella som samhällets sanningssägare.
Förändringen har ett designfel: Stor risk att meningslöst clowneri ersätter meningsfulla tankar.
Synd att det började kärva just i skolfrågan.
Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.