Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Håll fingrarna borta, Morgan Johansson!

Justitieministern Morgan Johansson.
Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN
Nordiska motståndsrörelsens fanor under en demonstration i Ludvika.
Foto: ULF PALM/TT / TT NYHETSBYRÅN

Victor Malm om regeringens förslag på att göra det olagligt att förneka Förintelsen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. Hur mycket förintelse måste man förneka för att vara en Förintelseförnekare? 

Frågan är naturligtvis helt ointressant. Alla förnekelseformer – och de är många – är lika allvarliga. Men med anledning av regeringens nya förslag om att göra just den här sortens historierevisionism olaglig blir den lite nödvändig, kanske rentav juridisk. 

Räcker det att man inte håller med Morgan Johansson om att ”Förintelsen är världshistoriens största brott mot mänskligheten”, eller måste man börja sätta mängden som mördades i fråga? Krävs det kanske att man löper linan ut och hävdar att brottet aldrig har ägt rum? Får man dra ett skämt mellan fyra väggar? Ingen aning! Men låt oss glädjas åt att kommentatorer från både höger och vänster fann förslaget idiotiskt. 

Principen är ju enkel: Politiken är som en hund. Den ska hålla sig på sin plats. 

Soffan i den här liknelsen är historieskrivningen. 

Ingen politisk makt ska stifta lagar om vad den sanna historien är, och den ska definitivt inte rangordna dess fasor i en juridiskt bindande hierarki. Men frågan handlar faktiskt inte bara om en solid princip, gissningsvis delad över hela den icke-parlamentariska politiska skalan, utan också om den paradoxala funktion som bildförbud och tabun i allmänhet har, juridiska eller inte. 

Vad med Gulag? kommer någon oundvikligen att fråga.

Ett förbud mot Förintelseförnekande kan kort sagt bli opraktiskt. Särskilt när vi, som Ola Larsmo påpekar i DN (15/4), redan har praktiska lagar mot hat, som dessvärre används dåligt. 

Den som förbjuder förnekandet av ett folkmord, men inte alla folkmord, löper ju risken att bli utmålad som ideolog. Tyskland, som länge beivrat och bestraffat Förintelserevisionism, vet det där.

Vad med Gulag? kommer någon oundvikligen att fråga.

Eirik Høyer Leivestad visar i essän ”Å preke mot hylekoret” (Vagant 2/3-2020) hur Tysklands juridiska strategi lagfäste Förintelsen som historiens enskilt mest fasansfulla händelse, ett brott som den ännu ärrade nationen kunde forma en ny identitet kring. Det öppnade dock också upp för motdrag. Den framväxande nyhögern fick en i lag inskriven ”skam” att formera sig i opposition mot, vilket den förstås inte behövde förneka Förintelsen för att göra. 

Och sedan dess har tyska kulturkrigare på högerkanten varit kritiska mot det som kallas Vergangenheitsbewältigung – bearbetningen av nazismens arv – som anses vara en tvångströja, något som omöjliggör den nationella identitetens positiva, gemensamhetsskapande dimensioner. Mediala konfrontationer med denna tyska ”arvsynd” har därför blivit en strategisk manöver för samma, ganska reaktionära krafter. 

Utstötningen blir ett straff som skapar identitet och belönas – i andra sammanhang.

Tysklands historia är förstås inte vår, långtifrån, men också politiker borde kunna känna igen en fallstudie när den glor dem i ansiktet. Problemen med högerextremism och antisemitism är inte mindre där än här.

Kanske handlar det här om mer än en enskild fråga. Valet står ju mellan att bannlysa eller låta det onda höras. Jag tror, tyvärr, att det senare är en mer pragmatisk väg. 

Brännmärkningar kan förvisso vara nödvändiga, men de skapar oftare heroiska kättare, modiga ”sanningssägare” och stärker banden mellan de som avskyr, eller känner sig uteslutna från, etablissemanget. Utstötningen blir ett straff som skapar identitet och belönas därför – i andra sammanhang.  

Kolla på de svenska upproren mot den så kallade åsiktskorridoren. Samma mekanism, samma kompakta och identitetsskapande motstånd mot de som i debatten fungerar som anständighetens väktare, finns där. Även om frågorna är andra. 


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=82481&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.