Victor Malm
KOMMENTAR. Våren 2021 publicerades rapporten ”Så fri är konsten”, ett snustorrt häfte som gjorde klart att politisk styrning av konsten äger rum i Sverige.
Illa förstås. Även om många nog skulle säga att målen den styrdes mot – det interkulturella, det jämställda, mångfalden – är goda, värda att nå, bröt styrningen i sig förstås mot den princip om armslängds avstånd som politiker alltid ger läppservice. Konstskaparna själva uppgav att de anpassade sig efter dessa ideologiska nycker. Åtgärder har legat högt upp på många kulturpolitiska önskelistor.
Många skulle nog också säga att det är av högsta vikt att Tidöregeringen inte ger Sverigedemokraternas kulturpolitik inflytande. Där dunkar deras radikala hjärta, som Per Wirtén har påpekat. Det handlar om att uppfinna en svensk särart och låta denna manifesteras i kulturen, varvid allt som avviker från denna fingerade konstruktion ska fördömas, om inte förbjudas. Visst, det är lätt att garva åt gravallvarliga män som får dåndimpen och börjar vifta med censorsskyltar när luciatåg inte följer Den Korrekta Traditionen, men sådan är ideologin. En kulturell katekes ska homogenisera landet.
Hur detta rimmar med Expressens Tomas Nordenskiölds avslöjande på torsdagen är inte helt givet, trots att han kunde visa att en farhåga har besannats: Kulturpolitiken har blivit en viktig del i samarbetet mellan regeringen och SD.
Konsekvensen kan mycket väl bli en lite friare konst.
Tidöavtalet innehåller dock skrivningar om att kulturlivets oberoende ska värnas och armslängds avstånd upprätthållas, något som Liberalerna – det enda samarbetspartiet som uttryckligen erkänner att det finns brun sörja i SD:s magtrakter – framhöll som en viktig seger. SD verkar nu dela den uppfattningen, de vill nämligen se till att politikens arm befinner sig på längre avstånd från kulturen än den redan gör. De gillar inte målen som kulturen har styrts mot, ideologiskt, och vill arbeta för att ta bort dem.
Konsekvensen kan mycket väl bli en lite friare konst.
Jag gör mig inga illusioner om SD:s radikala kulturpolitik, men regerandets trista medelvägslösning verkar – i bästa fall – leda till något annat, att en styrning som ingen (utom möjligen någon övervintrad miljöpartist) tycker om försvinner, utan att den ersätts med en ny. Optimisten anar en hyfsat lycklig kompromiss, mellanmjölken som brukar uppstå i parlamentariskt arbete, dessvärre till den absurda kostnaden att kulturinstitutioner vid nästa årsskifte ska sluta anställa nyanlända praktikanter – nonsens utan nytta.
Men SD vill inte regera ihjäl sig själva. När partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson uttalar sig i Expressen visar han sig klart medveten om att det är radikalismen, inte de grå kompromisserna, som när partiet. Alltså är den breda, kulturkrigiska debatten viktig. Partisekreteraren berömmer de lokalpolitiska kolleger som rabblar den kulturella katekesen, de som under hösten försökt och ibland lyckats stoppa sagostunder med dragqueens och luciatåg som bryter mot sverigedemokratiskt reglemente.
Där ser man nämligen deras egentliga mål. SD vill dra konsten som en plog över den svenska jorden. Ett lillfingers avstånd till kulturen är fortfarande för stort.
Alla sådana impulser måste mötas med hårt motstånd.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.