Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Gnället om kultursidorna är lika gammalt som dumt

Olof Lagercrantz.Foto: MALIN LUNDBERG / WAHLSTRÖM & WIDSTRAND
Karin Pettersson.Foto: EMIL WESOLOWSKI / AFTONBLADET
Victor Malm. Foto: IZABELLE NORDFJELL

Efter att Karin Pettersson utsetts till ny kulturchef på Aftonbladet har den gamla debatten om kultursidornas politisering och förfall väckts igen. 

Victor Malm synar missnöjesklyschorna. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Debatten om kultursidornas förfall har pågått länge. Sist blossade den upp när Carl Michael Edenborg räknade hur många recensioner de stora kultursidorna publicerade och fick ett nedslående resultat – de är något färre än förr! (Aftonbladet 13/2-2018)

Innan dess hade även Johan Lundberg räknat recensioner – färre än förr! – och kommit fram till att kultursidorna en gång fungerade som lärda seminarier, men nu har anpassat sig efter marknadskrafterna. (Smedjan 20/11-2017)

Och nu ligger tanken till grund för en enkättext i den norska tidskriften Vagant, där ett antal intellektuella argumenterar att svenska kultursidor har spolat kärnuppdraget – litteratur- och konstbevakning – och börjat ägna sig åt annat, politik, krönikor och allmändebatt. Ja, blivit mer som ledarsidor.

Bevisen för att en väsentlig förändring har ägt rum är inte många, och förklaringarna är flera, men en är vanligare och svagare än andra: klickometriska prioriteringar har fort trängt undan den klassiska kritiken och gett åsiktsmånglande i snackisfrågor företräde. 

Har något förändrats? Naturligtvis. Massor.

Artikelns inramning är nog tänkt att tala för sig själv. Karin Olsson, den här tidningens kulturchef sedan snart tio år, har en knappt tvåårig bakgrund på ledarredaktionen; Karin Pettersson, nytillträdd kulturchef på Aftonbladet, var länge politisk chefredaktör och ledarskribent på samma tidning. 

Förfall! 

Nåja, för att vända på det: kulturkillen Olof Lagercrantz förstörde ju inte DN:s ledarsidor när han skrev där – och nuvarande DN-ledarskribenten Erik Helmerson är mig veterligen gammal filmkritiker. Jag vet inte om jag behöver nämna Göran Greider

Alla som kan tänka bedömer offentliga personer efter gärning, inte bakgrund. Och alla som kan läsa vet att kultursidorna inte är särskilt lika ledarsidorna. Men lite misstänksamhet är förstås ofta av godo. 

Vad gäller det förra – klyschan om klickjaktens söndring av kulturbevakningen – finns fler och viktigare saker att säga. Å ena sidan verkar den bygga på föreställningen att tidningar plötsligt, ja någon gång när internet dök upp, började intressera sig för att bli lästa. Innan dess, antyds implicit, brydde man sig inte om låga saker som lönsamhet, aktualitet, relevans och, särskilt inte, vad läsarna var intresserade av. 

Å andra sidan är den osann. Öppna kulturdelen i valfri större tidning och läs, läs ordentligt, gärna dagligen. Mycket begärt, jag vet, men en klok praktik för den som vill polemisera med konkretion snarare än generaliseringar. Torbjörn Elensky skulle till exempel se att litteraturrecensionerna är fler än krönikorna, personporträtten och kändisarna tillsammans. Jagar vi klick gör vi ett uselt jobb. 

Spelets regler förändras. På flera sätt.

Har något förändrats? Naturligtvis. Massor. Till det bättre, till det sämre. Men den som gjort fotjobbet, satt sig några veckor med gammal hederlig mikrofilm, vet att förändringen är mindre principiell och drastisk än pessimisterna gör gällande. 

Kultursidorna har härbärgerat samhällsdebatt i ett halvt sekel (förmodligen längre än så, men där någonstans tar mina kunskaper slut). Bokrecensioner har ställts för dagsaktualiteter under en längre period än jag har levt. Det är inget konstigt, och man måste vara ganska selektiv med data om man vill få förfallsberättelsen att passa med verkligheten; litteraturen och tänkandet har lyckligtvis aldrig varit obekymrat instängda i sin egen finhet. 

Får litteratur- och konstrecensioner mindre utrymme än förr? Det ser så ut. Är det allmänna intresset för litteratur och konst mindre? Tyvärr. Kan det vara så att vi lever i en existentiell och politisk brytningstid som kräver stor, bred idédebatt och kulturell reflektion? Jag tror det. 

Kort sagt, spelets regler förändras. På flera sätt. 

Men ambitionen – att töja det offentliga samtalet, hela tiden söka oss mot det vi inte skriver om, påverka, fördjupa, lysa upp det som är mörkt – förblir densamma. 

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.