Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Skrällen Louise Glück är ett alldeles utmärkt val

Teckning av Louise Glück.Foto: Loka Kanarp.
Louise Glück.Foto: SHAWN THEW
Victor Malm.Foto: IZABELLE NORDFJELL
Louise Glück.Foto: Gasper Tringale

Louise Glück får 2020 års Nobelpris i litteratur.

Victor Malm gläds åt ett utmärkt val.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

NOBELPRIS. Nej, någon skandal blir det inte i år. Louise Glück är en stor poet i ordets gamla vanliga betydelse, och påminner ganska mycket om den sorts existentiellt lågmälda poesi som Svenska Akademien tycker om att premiera: Tomas Tranströmer (2011) och Wisława Szymborska (1996) för att nämna två tidigare pristagare som ligger ganska nära det lugna, precist vackra tonfall som präglar Glücks poesi. 

Här finns inga brinnande världspolitiska ställningstaganden. Inget farligt. Här finns böcker och dikter. Enkla, ofta knutna till intimsfären, eller till blommor och andra växter som plötsligt får föra den poetiska talan. 

Det kan låta så här:

 

Sent i december: min far och jag

är på väg till New York för att gå på cirkus.

Han bär mig på

sina axlar i den skarpa vinden:

vita pappersbitar

blåser kring järnvägsspåren.

 

Min far tyckte om

att stå så, att bära mig

så att han inte kunde se mig.

Jag minns

hur jag såg rakt fram

in i den värld min far såg;

jag höll på att lära mig

att ta till mig dess tomhet,

den tunga snön

som inte föll, men blåste omkring oss. 

 

Den här vackra ögonblicksbilden hittar man i det centrala verket ”Ararat” som gavs ut 2019 i Stewe Claesons översättning. Boken kan läsas som en sorts familjeskildring, en poetisk gestaltning och åminnelse av en död far och en i unga år avliden syster, och ligger så nära berättelsens form som en diktsamling kommer. 

Smärtan målas i stället i situationer och fakta, hårda och obevekliga.

Raderna är försåtligt enkla. Få adjektiv, korta rader, få liknelser, få metaforer, mest korta, konstaterande meningar, liksom så tunna att de kommer det bara livet ömmande nära, ett slags sorgens sakliga språk.

”Det var precis ett år sedan min far dog. / Det var hett förra året. Vid begravningen pratade man om vädret. / Att det var ovanligt hett för september. Så ovanligt för årstiden. // Det här året är det kallt. / Det är bara vi nu, den närmaste familjen”. 

Raderna är typiska. Smärtan över en fars död är inget som poeten gräver fram eller försöker uttrycka med en elegant bild, sådant har ingen plats i sorgens språk. Smärtan målas i stället i situationer och fakta, hårda och obevekliga. Och blir glasklar. Som om poeten satt på andra sidan frukostbordet och bekände den för dig. Hjärtskärande, illusionslöst. 

Glück skriver här i en tydlig amerikansk tradition. Bekännelselyrik, kallas det ibland lite slarvigt, och namnen som har föregått henne är förmodligen lika, om inte mer berömda än hon själv. Robert Lowell, Sylvia Plath, Anne Sexton och John Berryman är bara några av poeterna vars former, klanger och rader ekar i Glücks. Precis som hos dem finns det något kalt, ruggigt, djupt modstulet i hennes dikter. De talas fram av en enskild, ensam människa som tycks ha blivit förrådd av världen, samtidigt som hon oavbrutet sträcker sig bortom bekännelsen, mot det för alla giltiga.

I det lilla sker en omförhandling av människans relation till sin naturliga omvärld.

Jag tycker, som möjligen hörs, att det här är ett alldeles utmärkt val av Svenska Akademien. Men kanske lite, lite, lite tråkigt. Glück är då rakt ingen formförnyare av österrikiska Friederike Mayröcker slag, och olikt en nyligen avliden amerikansk kollega som John Ashbery är hon inte en som driver det poetiska uttrycket bort från 1900-talets jagkoncentrerade konventioner. Men det är en randanmärkning, det hade inte varit roligare om priset gick till någon annan amerikan, typ Don Delillo eller Cormac McCarthy. Dessutom är detta dikter som alla kan läsa och älska. 

Även om det, som sagt, ibland är blommor som får ordet. ”Vild iris” kom ut på svenska tidigare i år i Jonas Bruns översättning. Den äger rum i en trädgård och styrs av tre röster. Blommorna som talar till poeten, och trädgårdsmästaren själv, det vill säga människan, poeten, samt ett slags gudsfigur. I det lilla sker en omförhandling av människans relation till sin naturliga omvärld. Snygg så det förslår. Hon blir stor, sedan liten; sedd med flera blickar: 

 

Varför ser du uppåt? För att höra

ett eko som är som 

Guds röst? För oss är ni alla likadana,

ni står ensamma högt över oss och planerar

era dumma liv; ni går

dit man sänder er, som alla gör, 

var än vinden släpper er

 

Även om det inte ser så ut är det ganska vågad poesi. Glück löper hela tiden risken att skriva banalt, trivialt, vanligt, allt för vardagligt, men gör det aldrig. Nästan konverserande tar hon oss fram genom livet, trädgårdarna, naturen, sorgen, och får de enklaste rader att isa som frostvindar över ansiktet. 

Jag är glad för det här.

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.