Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Frostenson har skrivit en ond bok

Katarina Frostenson.
Foto: Thron Ullberg
Victor Malm.
Foto: IZABELLE NORDFJELL

Victor Malm svarar SvD:s kritiker Carl-Johan Malmberg om kritiken av Katarina Frostensons nya bok.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Carl-Johan Malmberg är i Svenska Dagbladet missnöjd med kritiken av Katarina Frostensons ”F – en färd”. Flockjustis, utstötningsritualer, rentav ”det närmaste konstnärlig censur jag mött under min livstid i yttrande- och tryckfrihetens Sverige”, säger han sig se i recensionerna, bland annat min. Och även om det där givetvis är dramatiska överord – de lockar, jag vet, de luktar ju så gott och skönandligt – har han en poäng. Att läxa upp, döma ut och klaga på Frostensons oanständighet är en ganska ointressant kritisk syssla. 

Men det finns grejer att fundera på, gamla frågor. Typ, kan litteraturen vara ond? Går det att tänka sig en text som inte bara handlar om det onda, utan som dessutom gör detta onda? 

Svaret brukar tyvärr vara nej. Ungefär sedan romantiken har det funnits en ganska robust konsensus om att litteraturen, per definition, är god. Varje försök att bryta sig ur denna konsensus, varje oetiskt övertramp, varje skymf av moralen, går nämligen att återställa, göra till en indirekt bekräftelse av det goda, om så bara i formen av triviala truismer som ”rätten till ett skapande bortom moraliska tvångströjor och kollektiv inordning”. 

Det är en boja.  

Det är här det onda kommer in.

Mig kritiserar Malmberg på två punkter. (Han missar dock att recensionen är positiv. Nåja. Det är svårt att läsa innantill.) 

På den första går han lomhört i dialog med recensionens webbrubrik (”Frostenson kräver att vi ser Arnault som oskyldig”) i stället för resonemanget. På den andra kritiserar han mig för att i recensionen polarisera fram ett ”vi” mot ”henne”, moral mot estetik. ”F”, tycks Malmberg mena, har inte med sådant att göra. Den är en personlig sång som vidgar det mänskliga. Bär sanningar. Livsvisdom. Är en friort för det egna. Visst, absolut, jag håller med, men det är ointressant. Omdömen man kan klistra som blurbs på varenda god bok av värde. 

Katarina Frostenson ger själv form åt en värld som konstitueras av två poler, två sanningar: Arnault är skyldig, Arnault är oskyldig. Det finns ett de, det finns ett vi; den offentliga moralens väktare, Arnaults skarprättare, Dagens Nyheters kulturredaktion, jag – mot Frostenson själv, Arnault förstås, några anonyma vänner, samt andra som inte tycker att ”akademikern i stringtrosa” är en skändlig beteckning på ett våldtäktsoffer. Utstötningen är alltså inte en ritual i recensionerna, det är premissen som texten vilar på. 

Det är marigt och besvärligt – giftigt.

Det är här det onda kommer in. Varje ord i boken är genomsyrat av ett perspektiv som offentligheten har dömt bort, både moraliskt och juridiskt; den befinner sig utanför en rådande, gemensamt förhandlad etisk enighet. Estetiskt beundransvärd, det ifrågasätter jag inte, men kanske framför allt för att den i en litterärt väsentlig mening kan förstås som ond. 

Man kan förvisso välja att läsa boken på håll, se det mörka och främmande andra, det inre som vackert öppnar sig på sidorna, sedan applådera eller fördöma, vilket man vill. Men man kan också acceptera inbjudan – i 250 sidor erkänna Frostensons sanning som den enda. Jag menar att den senare läsarten är den riktiga: ”F” är en text som gör ont mot den moral, de sanningar, kanske också den verklighet som vi offentligt och gemensamt har kommit överens om gäller. 

Det är marigt och besvärligt – giftigt. Men det är också det som gör ”F” till en så makalös och särskild bok.  


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.