Victor Malm
KULTURKRÖNIKA. Varför är politiken så tråkig nu för tiden?
Det är idéhistorikern Ronny Ambjörnsson som ställer sig frågan i essäsamlingen ”Terra incognita”, innan han ger den karismatiska, egensinniga, roliga och radikala 1800-talsutopisten Edward Carpenter en genomlysning.
Det finns en särskild ton i dag, skriver Ambjörnsson, när politikerna talar till varandra, ”ett insinuant, menande tonfall som skall föreställa polemik, men som mest använder polemiken för att dölja att man inte har så mycket att invända i sak”.
Så mycket handlar om röstläge, stil, ord till förväxling lika plakat, inte skillnaderna som faktiskt angår oss.
Ambjörnssons observation är en aning ironisk. Sedan en tid tillbaka har politiken blivit en kulturform, främst genom den politiska journalistiken, som lärt sig berätta processer och skeenden så konstfärdigt att reportagen får litterära kvaliteter. Men också för att bevakningen har blivit underhållning, en kanske oundviklig utveckling när den digitala rapporteringen kan följa partiernas vandel och handel dygnet runt. Det är bra saker. Det borde göra att fler bryr sig om demokratins mekanismer än någonsin förut.
Ändå – ett underskott, en brist, som om det var ständig ebb. Vad vill ni göra med Sverige – egentligen?
Magdapriser eller Ebbapriser? Man vill kräkas.
För att parafrasera Jocke Bergs tolkning av Adorno och Horkheimer på ”Vy från ett luftslott”: Framsteget blev ett bakslag. De folkvalda har börjat bete sig som underhållare, till synes lika upptagna av bilden eller iscensättningen av sin politik, dess stil, som politiken. Och det är inte roligt.
Johan Pehrsons och Ebba Buschs korvar är ett mindre problem, det är bara att slå av varmluftsugnen. Det var först i veckan som tröttheten gjorde mig illamående.
Innan valet registrerade Kristdemokraterna domänen magdapriser.se. De tyckte att Magdalena Andersson tjatade för mycket om ”Putinpriser” (fånigt) och ville vrida om beteckningen på elkrisen till sin fördel. På sajten kunde man läsa om hur högerkoalitionens skulle få ordning på röran. Lagom till beskedet om att löftena blir svåra att hålla – på ett snyggt sätt – kom nyheten att KD nu har registrerat domänen ebbapriser.nu, vad det verkar livrädda för en semantisk jabb från oppositionen. En preventiv (sajten används inte – ännu) men sant deprimerande krishantering.
Politiken ser ut som en vulgär kamp om språket, så genomskinligt tom på sakinnehåll att alla inblandade framstår som gycklare, mer parodiskt fåniga än något Grotesco hade kunnat drömma ihop.
Magdapriser eller Ebbapriser?
Man vill kräkas.
Jag utgår från att båda är eniga om att ingen ska behöva gå ifrån hem och hus för att Putin har invaderat Ukraina och Sveriges elförsörjning har rejäla brister. Jag utgår också från att alla – faktiskt exakt alla – vet att ingen enskild står ansvarig för prisrusningen. Ändå denna meningslösa, tråkiga dumhet.
I veckan släppte Stiftelsen Rättsfonden rapporten ”Aldrig hört ordet – vaddå rättsstat?”, som visade att unga svenskar – gymnasieelever i tredje ring – inte riktigt vet vad en demokrati är. Förklaringen letar man bland annat i läroböcker, som säkert har brister, och på lärarutbildningarna, säkert dåliga de också. Jag hade prövat en mer banal hypotes: Orkar andra än partister och journalister bry sig genuint om politik när den är så fastlåst i en ytlig och reaktiv logik, ett spel, i stället för samhällsomsorgen som gömmer sig där bakom?
Historikern Christopher Lasch påpekade nämligen att det verkligaste hotet mot demokratin är medborgarnas likgiltighet, apati och kvävande cynism. Det är vad namnbråket om elen föder.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.