Victor Malm
KULTURKRÖNIKA. Svensk fotboll, kan det vara bilden av en svensk utopi?
I februari 1986 var det turistorten Idre som stod modell. Bra småstugor av hög standard. Billigt familjeliv. Snögaranti och oftast sol före solnedgången. Allthop, skrev PO Enquist, ett resultat av socialdemokratiska samhällslösningar.
Utom möjligen det där med solen och snön.
Idre var i alla fall den svenska modellen satt i praktik. En produkt av kommunala satsningar på turism, glesbygdsstöd, Ams, regionala utvecklingsbidrag, kulturbidrag till fri kollektivskapande verksamhet, ”ABF:s satsning på makramécirklar för liftskötarna under sommarmånaderna”, och presstödet, som i Älvdalens kommun hade tolkats på ett sätt som möjliggjorde utbyggnaden av intern-tv.
Ett annat sätt att säga ungefär samma sak: Idrottshallar, simhallar, vårdcentraler, pensionärshem, servicehus, lokaltidningar. Klordoftande bilder av regionalt välstånd.
Essän ”Ett svenskt vintermord” handlar om mordet på Olof Palme, men den är svår att läsa utan svår nostalgi, som en bild av det Expressens fotbollsreporter Noa Bachner berättade om häromdagen: Svunnen tid.
Bättre tid.
Den syns i kontrasten.
Bachner tecknar en mörk bild av den internationella herrfotbollens utveckling under ungefär samma period.
Bachners berättelse om miljardären som vill flytta hem till Sverige från Schweiz – från Alpernas gamla skatteparadis till fjällens nya – och köpa division 4-klubben Moheda IF och omvandla den till ett svenskt Real Madrid, gestaltar en konflikt om den svenska modellen. Eller det lilla som återstår av den.
Just nu går det inte att köpa en svensk fotbollsklubb och göra vad man vill med den. 1999 instiftade Riksidrottsförbundets årsstämma 51-procentsregeln som bestämmer att föreningarna måste äga en majoritet av klubbarna, en sorts folkrörelseskydd mot den bolagisering som då tilläts. Förbundskapten Janne Andersson är bara en av många som uttryckt skepsis mot regeln. Ofta sägs den hämma Sveriges förmåga att konkurrera internationellt.
Ekot från 1980- och 1990-talens debatter om Sveriges ekonomiska politik tar man inte miste på.
Bachner tecknar en mörk bild av den internationella herrfotbollens utveckling under ungefär samma period. Orsakerna till att jag numera bara ser Champions League-matcherna som Malmö spelar eller om jag råkar sitta på en bar som visar kvarten. Världens bästa spelare, matcher utan betydelse. Ryska oligarker, kinesiska affärsmän, amerikanska riskkapitalister, självaste qatariska staten har köpt de stora lagen och gjort dem till själlösa skal. Pengabingar med anrika namn. Samma tröja vinner varenda turnering.
Korruptionen som följt är en egen historia.
Allsvenskan är annorlunda.
MFF är rikast i serien men spelar värdelöst, ligger långt utanför titelstriden, medan blygsamma Häcken gör en toppensäsong. Det gör mig arg på sätt som inga valrörelser kan. Känslan är privat snarare än social, men den äger en sak som har betydelse: Mening. Djupt känd mening.
51-procentsregeln är en symbol för det som är bäst med Sverige.
Enquist blandade in utopi-ordet i sin socialdemokratiska essä av en enkel anledning. Han skrev om det sorgliga ödet för ett politiskt projekt som ville ge alla en möjlighet att leva inte bara värdiga, utan också meningsfulla liv, oavhängiga de makter som väljer ett öde åt oss. Frihet brukade det kallas.
”Fotbollen är demokratisk i Sverige”, säger en av dem som Bachner intervjuar.
Striden om 51-procentsregeln är en strid om det. Och om de utopiska resterna av ett Sverige som inte längre finns.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.