Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Det är min framtid som försvinner – jag är rasande

Skylt från en lägenhetsvisning i Årsta.Foto: Janerik Henriksson/TT / Janerik Henriksson/TT

Coronapandemin ser ut att resultera i ekonomisk kris och massarbetslöshet.

Victor Malm skriver om sin förlorade generation.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. I början av Ernest Hemingways första roman ”Och solen har sin gång” från 1926 hittar man två citat. Det ena kommer från Predikaren, ungefär: En generation förgås, en annan generation föds; solen går upp och solen går ner. Inget är nytt. Jorden förblir som den är. Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet. Det andra kommer från Gertrude Stein: ”Ni är alla en förlorad generation.” 

Det var något hon sa till Hemingway en gång i Paris, efter första världskriget. Eller till en hel generation. Den som då var mellan 20 och 30, som sargats av striderna, en ekonomi på dekis, och de försvunna framtidsutsikternas fasansfulla desillusion. 

Resultatet: ilska, sorg och stor konst. Hemsk politik, förtorkade liv och djup existentiell kris. 

Jag påstår inte att jag förstår mig på coronakrisen, men man behöver inte vara vd för AP-fonden och heta Kerstin Hessius för att höra hur historien rimmar – jag kollar ut genom fönstret: gatorna är tomma, trafiken på riksväg 73 gles. 

På skärmen rullar ännu en presskonferens med Anders Tegnell

Jag sitter i soffan min tjej köpte häromveckan. I lägenheten vi köpte för en månad sedan. Flyttlådor överallt, inga böcker längs väggarna, bara möbler nog för att hålla katterna nöjda. Telefonen flashar. Storbankerna väntar sig det största BNP-raset Sverige har skådat. För en vecka sedan hade det gjort mig oroad, men nu loggar jag in på Avanza och skrattar uppgivet åt siffrorna. 

Skrämmande. Och ensamt. Som det är när en värld ser ut att falla ihop.

Vardagen jag nyss såg framemot känns så meningslös. Måla om, sätta upp hyllor, varför då? Allt har ju välts över ända. Jag vet inte vad som kommer hända. Blir jag av med jobbet, bostaden, vågar vi skaffa barn?

Och jag är arg, ibland riktigt rasande. På det mesta: djurmarknaderna i Kina, de alldeles för rika och korkade sportlovsturisterna, att allt är stängt, reseförbuden, de i riskgrupperna som verkar känna sig kränkta av att ordineras förhållningsregler. Och på mig själv, som uppenbarligen är så okänslig, egoistisk, så upptagen av mitt eget väl och ve att jag blir förbannad på en av historiens största solidaritetshandlingar. 

Men ilskan blandas med resignation. Kerstin Hessius hade ju rätt i Aktuellt (19/3). Inte bara kan vi vänta oss ekonomisk depression och massarbetslöshet av samhällsnedfrysningen. Vi riskerar dessutom låta en generation, min, den som nu är mellan 20 och 30, förlora sin framtid. Det verkar inte gå att hindra. 

Solen går i moln. Horisonten försvinner. Det är skrämmande. Och ensamt. Som det är när en värld ser ut att falla ihop. 

Ilskan som bubblar i mig kommer snart att bubbla i fler.

Ilskan som bubblar i mig kommer snart att bubbla i fler. Och den är farlig, en krisens existentiella skada. Källa till stor konst, precis som för hundra år sedan? Ja, varför inte. Fast vem bryr sig om det nu. Jag oroar mig för de andra historiska rimmen, allt ont som riskerar växa fram om vi får en ny generation trötta, tomma och fasansfullt desillusionerade unga. 

Eller ska man vara hoppfull, trots allt? Kanske blir allt enklare, hemskare men långt enklare. Livet är lätt att hantera när du inte har något att förlora, skrev optimisten Hemingway i ”Farväl till vapen”. 

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.