Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Det är många som vill äga minnet av Yahya Hassan

Den danska poeten Yahya Hassan dog den 29 april.Foto: IDA GULDBAEK ARENTSEN / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

I dag begravdes den danska poeten Yahya Hassan. 

Victor Malm ser några distinkt olika sätt att sörja hans frånfälle. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. Hur sörjer man en poet? 

Jag har inget bra svar på det. 

För de flesta av oss handlar det ju ytterst sällan om en vän eller närstående, utan om ett namn, en stämma, en uppsättning ord och rader och bilder som vi har ägnat vår ensamhet åt. Det är en relation, men en väldigt särskild relation. Och därför en sorg svår att skriva utan att falla ner i patetik.

Förra veckan provade jag en modell på de här sidorna, i chock över Yahya Hassans död. Några dagar senare provade Athena Farrokhzad en annan i DN

Hon var mindre chockad än jag. Hon hade väntat sig detta. För hon vet vad som så ofta händer med alla de unga, oftast namnlösa icke-vita män som delar Hassans bakgrund. Om den våldsamma orättvisan har hon rätt. Men efter att ha läst hennes text måste jag ändå skaka av mig både ilska och frustration. 

Jag minns fortfarande Farrokhzads tillrättavisande, paternalistiska recension av Hassans första bok i Aftonbladet. Blicken i diktsamlingen representerade människor felaktigt, hans skildringar av den muslimska diasporan spelade danska rasister i händerna och matade ”den eld som vill förgöra oss”. Invändningar som förstås är tillåtna en kritiker, men jag tänker särskilt på recensionens slut. Handen hon sträckte ut, den inbjudan som hon också anspelar på i sin runa – det dög inte att kritisera, hon vill också träffa Hassan och tala honom till rätta. 

Jag minns också att Hassan avvisade denna inbjudan, åtminstone offentligt: ”[J]ag vill inte träffa henne. Jag vill inte diskutera, jag vill skriva dikter”, sa han i en intervju 2014.

I dag begravdes Yahya Hassan.

”Vem dödade dig, Yahya?” undrar Farrokhzad. Klassamhället, patriarkatet, den danska statsrasismen? Israels fördrivningspolitik, ”bördan av att uppfinna ett fält”, medierna? ”Jag vill att de som beklagar ditt öde ska tala om dessa saker”, lägger hon till. 

Tydligen bör alltså den som sörjer honom göra det genom att mönstra hans liv efter politik, maktordningar och strukturer. Eller åtminstone först visa upp den korrekta analysens medlemskort, tala om de saker som Farrokhzad alltid vill tala om – dock inte om sakerna som hon i den ökända recensionen kritiserade Hassan för att gestalta – innan sorgen får ta vid. Betrakta honom som ännu ett exempel på klassamhällets hemska mönster, sedan läsa dikterna. Det är arrogant och oklädsamt, riskerar tas som ett försök att appropriera både liv och dikt för ett annat samtal (som knappast är oviktigt).

I dag begravdes Yahya Hassan.

Vi har nog olika sätt att sörja. Jag kände honom inte, jag läste hans dikter, jag tycker mycket om dem. Och dikterna var det viktigaste för Hassan. Han ville inte bli definierad av något annat än dem och sig själv. Att respektera det är också en väg för sorgen. ”JAG JAG BEKRIGAR ER MED ORD / OCH NI NI SKA SVARA MED ELD / JAG JAG ÄR KAFIR JAG JAG ÄR MUNAFIQ / JAG JAG ÄR HUND / JAG JAG ÄR SMUTSIG MIN SJÄL ÄR FATTIG / OCH OVANPÅ OGÄRNINGEN JAG DÅSAR BORT I VÅRSOLEN”, avslutade han ett av sina hårdaste nummer, ”Långdikt”. 

Hassan kommer att läsas på många sätt. Han kommer att definieras på lika många.

Jag hoppas på något avgjort enklare än Farrokhzad gör, en dag som den här. Jag hoppas att fler läser honom, att många tar möjligheten att tycka om hans dikter. Det gör nämligen ingenting att en poet blir älskad, även om Lisa Magnusson inbillar sig det i DN. Det krymper inte ett livsverk. Tvärtom, vet vi av (lång) erfarenhet. 

Stor litteratur ägs kollektivt, men erfarenheten av den delar vi bara ibland – i korta, flyende stunder, kanske som denna. Hassan kommer att läsas på många sätt. Han kommer att definieras på lika många. Han kommer älskas. 

Även av dem han hatade.

 

JAG HÅLLER PÅ ATT BLI KROSSAD MELLAN TVÅ MAKTSTRUKTURER

EN SOM VERKAR UPPIFRÅN OCH NER

OCH EN SOM VERKAR NERIFRÅN OCH UPP

JAG STRETAR EMOT MED ARMAR OCH BEN

 

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.