Victor Malm
KULTURKRÖNIKA. I torsdags upplevde jag något ovanligt och apart: en partipolitisk debatt, befriad från konflikt. Det var konstigt och ovant.
Valrörelsen ser ut som ett mindre krig, och det är svårt att föreställa sig att de som nu slungar invektiv och anklagelser mot varandra ska kunna sätta sig tillsammans i utskott och arbeta konkret efter nästa söndag. Man kan ju nästan ta på vreden, den ligger som tjock gegga över Sverige.
Men inte i torsdags. Christer Nylander (Liberalernas kulturpolitiska talesperson), Lawen Redar (Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson), Gitte Ørskou (överintendent på Moderna museet) och Anusha Andersson (verksamhetsutvecklare på Riksteatern) och jag (moderator) möttes på Stora Nygatan 7, den nya kulturscenen i Gamla stan, för att avhandla ett av valets sorgebarn: Kulturpolitiken.
Ganska få var där och det kan bero på att Riche Fenix öppnade sina lokaler på Södermalm samma kväll eller att Jonas Lundqvist höll releasefest på Taverna Brillo – kultur- och mediefolk gillar vin – men redan under mina förberedelser blev jag orolig.
De kulturpolitiska programmen avslöjade inga oförsonliga konflikter.
Informationsinhämtning är de flesta – unga och gamla – duktiga på. Twitterflödet är utmärkt träning.
Meningsskiljaktigheter, absolut, liksom olika prioriteringar, dissonans i en del frågor, kanske särskilt i synen på public service, men i stort? Nej, inte jämfört med kärnkraften, brottsligheten, invandringen, narkotikapolitiken eller valfri annan superhet fråga. (SD är undantaget, vilket Per Wirtén skrev utmärkt om förra hösten.)
Nylander och Redar var där som representanter för var sitt regeringsalternativ, men striden uteblev. I stället fick skaran som valde politik framför fatöl lyssna på ett intelligent samtal som sträckte sig från museernas problem med att nå de museiovana till marxisten Gramsci (namedroppad av liberalen Nylander).
Låter det som en lisa, balsam för den smutsiga, affekterade, upptrissade, ofta tråkiga debatten? Kanske. Men jag ser det hellre som ett problem.
Under kvällen tog Lawen Redar upp ett faktum som kan få svåröverskådliga konsekvenser, rentav bli ett demokratiskt problem: Allt fler går ut gymnasiet utan att ha förvärvat förmågan att på riktigt djupläsa texter.
Informationsinhämtning är de flesta – unga och gamla – duktiga på. Twitterflödet är utmärkt träning. Men att kunna försjunka i en text och nå förståelse av både läsning och det lästa är en annan sak; djupläsning är att kunna absorbera informationen, men samtidigt förstå hur den är presenterad – och varför. Det får inte bli sällsynt.
Utan en befolkning som är utrustad med den färdigheten, som är en form av koncentration, finns inget demokratiskt samtal, ingen upplyst offentlighet. Bara det som Nicholas Carr i den småprofetiska boken ”The shallows” kallade för ständigt distraherade pannkaksmänniskor. Dömda till ytliga tankar, ytliga konflikter, ytliga frågor. Känns det som en samtidsbeskrivning?
Ibland.
Förklaringen till förändringen kan vi lämna därhän, men låt säga att den åtminstone delvis beror på en digital och teknologisk revolution som rört sig fort och förstört grejer. Jag sitter inte på boten, men jag är ganska säker på att den måste vara politiskt. Kulturpolitisk.
Både barns och vuxnas läsning är en ödesfråga. Skolbiblioteken är en ödesfråga. Kommunbiblioteken är en ödesfråga. Förortsbiblioteken är en ödesfråga. Läsfrämjandet – i hela samhället – är en ödesfråga.
Nästan alla kan bekänna sig till sådana talepunkter, åtminstone med läpparna, men långt innan nästa val måste vi börja formulera konflikterna som de rymmer. Annars händer ingenting.
Kanske ska vi börja med en enkel, redan bråkig, nästan känslig punkt? Det börjar verkligen bli hög tid för en litteraturkanon.
Jag kan komma på sossiga, liberala och nationalistiska argument – för och mot.
En utmärkt start.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.