Victor Malm

De sa att kvinnorna hotar yttrandefriheten

Ann Heberlein var 2020 medförfattare till en debattartikel som argumenterade att den stora andelen kvinnor på svenska högskolor var ett hot mot det fria ordet.
Foto: SVEN LINDWALL

Att saker var bättre förr är ett vanligt påstående på svenska debatt- och kultursidor. 

Victor Malm anar att det mesta förblir sig ganska likt, men höjer samtidigt ett varningens finger. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. En gång för längesen hade varje köping sin egen Esaias Tegnér

Han, det var alltid en han, jobbade förstås oftast med annat vid sidan om, som borgmästare, rektor, biskop, kanske prins. Poesin var en given del av det offentliga livet, och tillfällena som lämpligen kröntes med vers var många. Skolavslutning utan den lokala förmågans matta kopia av ”Epilog vid magisterpromotionen” (ni vet dängan om det dunkelt tänkta) var lika b som en utan Lalehs ”Goliat” är i dag. 

Fördärv och förfall? Enligt någon, säkert. Men det kan lika gärna vara ett tecken på att mycket förblir sig likt, även om det ser annorlunda ut. 

Marstrands lill-Tegnér Olivus Oláns var ju bara en produkt av poetiska arbetstillfällen. Eftersägare, poetisk imitatör, epigon. Lite som varje svensk kommun för några decennier sedan hade sin egen Elvis. Lokalmedierna rapporterar förresten fortfarande när Kristianstadtraktens Glenn Wish hittar på något, typ ställer till med bröllopsfest på Ovesholms slott. Att det saknas skickliga Laleh-imitatörer är förmodligen en slump – tre exempel är en spaning, inte tänkande – så låt säga att frånvaron är betydelselös. För den här inledningens skull. 

Att män fortfarande sitter på ungefär all väsentlig makt (stavad pengar) är en petitess.

”Det var bättre förr” är en tankemodell så gammal att jag ibland misstänker att den har biologisk grund, och Saga Cavallins hypotes i DN om kultursidornas återkommande förfallssånger som en funktion av skribenters fyrtio- eller femtioårskriser borde prövas av en sanningskär läkare. En annan möjlighet är att läsa sorgekvittret som självframställning, den som säger att samtiden suger måste väl ändå vara lite, lite bättre än samtiden? 

Klassisk narcissism, alltså. 

I veckan såg jag dock en före detta kulturchef och pensionerad professor pröva en annan, mer illavarslande förfallshypotes på sociala medier. Den handlade om manligheten.

Kultursidorna vimlar numera av kvinnliga journalister, skrev han. Och kvinnliga journalister gillar inte seriös litteratur, de har usel smak och usel kompetens, därav alla jublande texter om menlös och fördärvlig bekännelselitteratur. 

Varianter av den fräscha förklaringen är populära just nu. I början av förra året berättade tre manliga professorer och Ann Heberlein i en debattartikel att den växande andelen kvinnor på universiteten hotar yttrandefriheten. 

En av professorerna, Erik J Olsson, kallade sig själv ”faktanörd” när han senare fick svar på tal av Expressens medarbetare Rebecca Selberg i ”Filosofiska rummet”. Svenska högskolor feminiseras. Och det är ett hot mot ordens frihet. Som är manlig? Basta.

Klart professorsmagar surnar.

Det är förstås trams, även om varken han eller före detta kulturchefen har helt fel. 

Jag vet, jag är själv ensam man på en kulturredaktion och del av en generation där de framstående namnen är kvinnliga, en trend som inte ser ut att brytas av de yngre. Larmen om att stora grupper män hamnar på efterkälken i skolan pekar dessutom på en kommande förändring, så omvälvande att diverse bylines redan oroar sig för att framgångsrika, högutbildade kvinnor ska förvägras en socialt jämbördig partner. 

Att män fortfarande sitter på ungefär all väsentlig makt (stavad pengar) är en petitess. I tankens sämre betalda sfärer hör jag nog till en krympande skara. 

Klart professorsmagar surnar. 

Det gamla brödraskapet är på väg att dö ut, och med det privilegier och självklarheter. Graven blir god jordmån för ressentiment: problemen som väntar handlar inte om docenter i konsthistoria som måste dejta brandmän och snygga snickare, utan misogynin som redan växer i den gamla världens mull.  

Över den borde vi nog vara oroade. 


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.