Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Victor Malm

De borde få årets Nobelpris i litteratur

Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar om läslusten hos unga.
Victor Malm. Foto: Izabelle Nordfjell

I morgon tillkännages 2018 och 2019 års Nobelpris i litteratur.

Men redan i dag berättar Victor Malm vilka som borde få det. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

NOBELPRISET. Man gör ingen en tjänst genom att göra förhandsdiskussionerna om Nobelpriset till en vagt kalibrerad rättvise-algoritm. Jag tror inte att Svenska Akademien arbetar efter trista motiv – si och så många kvinnor bör få det, Kina och Indien bör få sina stora befolkningsmängder proportionerligt företrädda, det är dags för en som skriver på det eller det historiskt underrepresenterade språket att få en Nobelmedalj…

Valen Bob Dylan och Kazuo Ishiguro är en god indikation på att jag har rätt: man väljer det man tycker om, och det man tycker om är lika mycket en produkt av tillgänglighet, bildning, medielogik och en postmodern underhållningsindustri som vad du och jag tycker om. Med skillnaden att Nobelkommittén har den underbara fördelen att vara avlönade litteraturläsare, varför man bör förvänta sig, fast kanske inte anta, att de har mer tid och bättre möjligheter att skärpa blicken än någon av oss. 

Dessutom är det roligare (och mer naket) att tycka än att tippa. Så här är mina kandidater, i fallande ordning. 

Anne Carson

Anne Carson. Foto: OKÄND / ELLERSTRÖMS

Anne Carson är poet, dramatiker, forskare, essäist och något slags romanförfattare (”Röd självbiografi” och ”Red doc>” är lika genrebändande som storslagna), som under det senaste decenniet samlat en hängiven läsarskara och bildat skola. Kanske tar jag i, men jag kallar gärna denna kanadensiska professor i klassiska språk för en förnyarnas förnyare, djupt rotad i dem som föregått henne. Carsons mest fascinerande verk ”Antigonick” och ”An Oresteia” går förmodligen inte att översätta, eftersom de i sig är djupt idiosynkratiska översättningar – med omkastande tillägg och kreativa förvanskningar – av de antika tragedörerna Sofokles, Aischylos och Euripides

Men originalitet är förstås inget argument för storhet. 

Priset bör gå till Carson för sorgen som både poesin och prosan bottnar i, alltid uttryckt med oefterhärmlig, smärtsam humor. Det är en sorts knapp men samtidigt stor sorg över livet, den ofrånkomliga men omöjliga plikten att leva det med andra människor. Vi måste ju försöka vara med dem, förstå dem, men som hon skriver i det lilla häftet ”The Albertine workout”: ”Knowledge of other people is unendurable.”

László Krasznahorkai

László Krasznahorkai. Foto: GYULA CZIMBAL / EPA MTI

Kanske är det dumt av en kritiker att erkänna sina misslyckanden, men av de tre gånger jag haft i uppdrag att recensera ungraren László Krasznahorkais romaner har jag bara lyckats en. Jag visste inte vad jag skulle skriva, lägga till, tycka. Och precis som gäspningen är stum beundran ett omdöme som är svårt att göra rättvis text av, det blir bara gammalt slem. 

Debuten ”Satantango” är så Kafka det kan bli efter Kafka, men det är i de senare, sinsemellan mycket olika, böckerna som det verkligt överväldigande vecklar ut sig. Krasznahorkai har främst skildrat människor som lever i helvetet mellan ett försvunnet förflutet och en osannolik framtid, vackrast och bittrast i ”Motståndets melankoli”. Men i ”Seiobo där nere”, den senaste på svenska, byter han spår. Blir ljus, nästan livsbejakande. Genom en serie speglande berättelser tycks han bestämt hävda att det som kan rädda oss ur samtidens förvirrade, fantasiberövade helvete är konstens disciplin, skönhet och kraft att föreställa sig något annat än det som bara råkar vara. 

Spännvidden är visionär, prosan utmanande, men den vackert uttryckta, nästan teologiska övertygelsen om litteraturens betydelse är värd all ansträngning.

Olga Tokarczuk

Olga Tokarczuk. Foto: K. Dubiel for Polish Book Institute

Den som letar efter en bra sammanfattning av polska Olga Tokarczuks mångförgrenade författarskap lär gå bet. Kolla först på ”Styr din plog över de dödas ben”, en melankolisk detektivroman om en astrologitroende broingenjör som börjar misstänka att morden på en rad män i hennes stilla hemby begås av vilda djur som bestämt sig för att hämnas. Det låter kanske lite tramsigt, men det är det inte. Romanen är en hård moralisk inlaga i klimatsamtalet. 

Kolla sedan på ”Löparna”, en vindlande amorf roman – myllrande av miniessäer och människoöden – om resande, rörlighet och flygplan, frihet i både filosofisk och bokstavlig mening. Den är ett slags sång om den modernitet som vi har vant oss vid att författare avskyr. Hennes flygvärdinnor är ”vackra som änglar”, deras leende bär ett löfte ”om att vi kanske kommer att återfödas på nytt och då i rätt tid på rätt plats”, vilket är en sanning som även denna flygrädda läsare kan nicka och le åt. 

Ta sist ”Jakobsböckerna”, en nästan tusen sidor lång historisk roman om sektgrundaren Jakob Frank. Då visar sig en författare som inte är främmande för något mänskligt, ja Tokarczuks register sträcker sig över så många litterära oktaver att man bara kan baxna. 

Javier Marías 

Javier Marías. Foto: RICCARDO MUSACCHIO & FLAVIO ANNIELLO / ALBERT BONNIERS

Den stora nittonhundratalsromanen lever och spanske Javier Marías är beviset. Hans prosa påminner om Henry James eller Marcel Prousts, den slingrar bort i långa utvikningar, specificeringar och revideringar, men används av en författare som vet att han i en distraherad tid har ett visst underhållningskrav på sig, alldeles oavsett om det är den flyende tiden, kärleken eller förhållandet mellan fiktion och verklighet som han skriver om. Kombinationen är ganska fantastisk. 

Särskilt i den väldiga spiontrilogin ”Ditt ansikte i morgon”, där han snyggt och subtilt använder thrillerns ingredienser för att gestalta existensens evigaste, mest misstänksamhetsväckande, frågor: Vad innebär det att vara en människa bland andra, att lyssna på och förstå en annan, att leva tillsammans, invid varandra? 

Dessutom är romanduon ”Alla själar” och ”Tidens mörka rygg” den roligaste, ilsknaste, smartaste uppgörelsen med våra dagars autofiktiva fluga, båda skrivna en god stund innan fenomenet blev hett samtalsstoff. Marías har själv sagt att han skriver oäkta romaner, vilket ju är precis vad de flesta verkliga romaner alltid har varit. 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.