Victor Malm
NOBELPRISET. ”Att fira Handkes Nobelpris vore grovt hyckleri från min sida”, skriver Peter Englund till DN, och har förstås helt rätt: som Karin Olsson påpekade på de här sidorna för drygt två månader sedan är Englund en av få svenska intellektuella som på riktigt bottnar i de komplicerade Jugoslavienkrigen. Under 1990-talet hörde han ju till det skrå av krigsreportrar som Handke går till storms mot i den nu hårt kritiserade ”En vinterlig resa”.
Om diskussionerna i Svenska Akademien motsvarar de intellektuella krumbukterna som Henrik Petersen, extern ledamot i Nobelkommittén, sysselsätter sig med – senast i dag i Aftonbladet – förvånar det mig att Englund hållit ut så här länge.
Från att ha kallat Peter Handke en ”radikalt opolitisk författare” (SvD 17/10) vill Petersen nu lyfta fram honom som Natokritiker. I Aftonbladet anför han Amnesty och Tysklands före detta förbundskansler Gerhard Schröder som auktoritetsargument för att Handke inte bara hade rätt i sitt motstånd mot Natos bombningar av Serbien under Kosovokriget 1999, han står dessutom på den korrekta – goda – politiska sidan, i motsats till vad hans kritiker har hävdat.
Att om igen låta Petersen fungera försvarsadvokat har varit en dum strategi.
”Handke blev en politisk figur i och med sitt ställningstagande i Balkankriget. Men jag vidhåller att hans litterära text är någonting annat”, skriver Petersen. Det får han förstås vidhålla hur mycket han vill, det är lika tillåtet att ha fel som det är hålla på med vidlyftiga intellektuella krökningar för att slippa erkänna felet för sin spegelbild. Men det imponerar inte.
I debatten har det hävdats att vi måste skilja på verk och person, men ska vi göra det tvingas vi också erkänna att Handkes intention med boken inte är viktigare än hur den läses och uppfattas. Och ”En vinterlig resa” har – helt uppenbart – lästs, fungerat som och därmed blivit en politisk text.
Nu menar förvisso jag att även intentionen är politisk (se här), men också att den är fullt möjlig att försvara. Petersen lyckas knappast med det, och han lyckas inte heller göra en apolitisk läsning som är så övertygande att de politiska ser falska och dåliga ut.
I stället väljer Petersen att kalla sina meningsmotståndare för en ”lynchmobb” och likna dem vid Natos nämnda bombningar – särskilt trogen Handkes konsekventa motstånd mot retorik och banala generaliseringar är han inte.
En ny kris är här.
Att om igen låta Petersen fungera försvarsadvokat har varit en dum strategi, jag är övertygad om att Svenska Akademien kan bättre än så här: det är inte särskilt svårt att försvara Handke, men Petersen halkar runt som en innekatt dumpad på en frusen sjö.
Nivån är pinsamt låg. Jag är fortfarande ambivalent – eller nej, försiktigt positiv – till Handkes pris, men med en adjutant som Petersen kan kritikerna luta sig tillbaka, le lite, se på när Nobelkommitténs auktoritet långsamt urholkas av dilettantiska piruetter.
Englund har redan hoppat av Akademiens arbete en gång, och i mejlet till DN antyder han att det finns mer att säga om vad som har utspelat sig under hösten. Det tolkar jag som en våldsam handling: en ny kris är här.
Den här gången handlar den om litteratur.
Av någon anledning känns det hoppfullt.
Victor Malm är redaktör och kritiker på Expressens kultursida.