Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Därför är Linda Skugges recension värdefull

Linda Skugge är författare och medarbetare på Expressens kultursida.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Linde Skugges recension av Kristina Sandbergs självbiografiska roman ”En ensam plats” har utlöst en debatt om hur kritiker får uttrycka sig. 

Victor Malm anser att de häftiga konventionsbrotten kan vara värdefulla.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Expressen vill skapa debatt, Expressen vill dra klick, Expressen sätter intellektualiteten på undantag och drar ett brunt, illaluktande streck över den svenska litteraturen. Jag överdriver lite, men den som klickat runt på Facebook – den svenska litteraturens semioffentliga kafferum – har stött på variationer av de förebråelserna sedan Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs ”En ensam plats” publicerades på de här sidorna i söndags.

Jag har full respekt för kritiken som texten har fått, även om de mer extrapolerade anklagelserna verkar vila på ganska mager data. 

Madelaine Levys argumentation i Svenska Dagbladet (26/5) är ovanligt hederlig och tydlig, men radikalt otillräcklig, i alla fall som kritik av recensionen betraktad. Den tillskriver, faktiskt, Skugges recension en litterär utgångspunkt. Recensionen, menar Levy, är del i ett ”autofiktivt” projekt. En sorts självframställning alltså. Rimligen kan den då jämföras med typ Ulf Lundell och Lars Norén. Och de är knappast berömda för högtstående etiska överväganden när det kommer till hur andra människor, eller andra människors verk, omskrivs. 

Eller så ska recensionen jämföras med Stig Larsson. Det är faktiskt ett ännu bättre exempel. 

De har ju då en etisk bevekelsegrund: ett uppror mot den fina, omhuldade, Augustbelönade litteraturens egentliga uselhet.

I diktboken ”Natta de mina” skriver han att en vid namn nämnd persons dotter är det fulaste barn han någonsin har sett. Dikten har formen av ett oskickat brev till Olof Lagercrantz, som nyligen blivit illvilligt behandlad av samme person. Nedrigheten är alltså en sorts vänskaplig nick, fast publicerad i en hyllad diktbok, i vilken det helt oskyldiga barnet fungerar som en sorts offergåva. 

Fullt rimligt att fördöma. Äcklas av om man vill. Men även om man gör det bör den som är intresserad av litteratur – det vill säga Levy, jag, alla som bryr sig om den här debatten – fråga sig varför han skrev så.  

Stig Larsson skrev ”Natta de mina” som en protest mot den svenska litteraturens pinsamma finhet. Att skriva radikalt uppriktigt, fult, nedrigt och oacceptabelt – mot konventionerna, dåliga dikter – var själva poängen, och i det ingår en risk: Att tvingas i exil, bli hatad av hela offentligheten. 

Men menar man att litteraturen är fången i och förstörd av sin egen finhet och godhet kan det vara värt risken att använda vulgaritet och nedrighet som estetiska strategier. De får ju då en etisk bevekelsegrund: ett uppror mot den fina, omhuldade, Augustbelönade litteraturens egentliga uselhet. 

Ett konventionsbrott som är mer än ett konventionsbrott. 

Ja, det här är en annan diskussion. Vi väntar oss olika saker av kritiken och litteraturen. Jag kanske övertolkar Skugges recension lika mycket som Madelaine Levy nu, men om den ska förstås som del i ett autofiktivt projekt blir ramarna, referenserna och de av offentligheten hittills etablerade spelreglerna helt klart andra. Kanske är det då till och med möjligt att förstå det plumpa, elaka och grova som meningsfull litteratur, som ett motiverat angrepp på det ”folkkära”? 

Det betyder inte att den är mer värdefull än annan kritik eller ska höjas högt och prisas särskilt

Nu menar jag att det är fel väg att ta. Texten ska läsas som kritik, inte autofiktion, och absolut inte placeras i en märklig dikotomi där Linda Skugge är den enda offentliga skribenten som använder texter för att bygga ett varumärke. Det gör alla. Levy också – i det här fallet använder hon situationen för att regissera sig som den sansade, förnuftiga, den som väntar på att dammet ska lägga sig och sedan ser allt klarare än andra. 

Det gör, för övrigt, jag också.

Konsekvensen av mitt resonemang är förstås trivial: Det vore konstigt om Linda Skugges recension inte gjorde folk arga. Men jag anser – liksom Malte Persson på Twitter, Sven Anders Johansson i Aftonbladet (25/5), Lyra Koli i SvD (25/5) – att svensk kritik och litteraturjournalistik har en tendens att bli hovsam, snäll och inställsam, fastlåst i en outtalad föreställning om att litteraturen – nära dödsbädden – måste vårdas och skyddas. Jag har också skrivit sådana texter. Det gör inte Skugge. Hon benämner burdust vad hon anser dåligt med ”En ensam plats”. Recensionen behöver inte vara briljant eller anständig för att de poängerna ska stämma. Det räcker att de stämmer för att den ska vara värdefull, som kritik. 

Det betyder inte att den är ett förebildligt mönster, mer värdefull än annan kritik eller att den ska höjas högt och prisas särskilt. Bara att den sa något väsentligt om en roman som gavs ut häromdagen, sedan veckor förhandshaussad i intima intervjuer av kulturredaktioner som – av förståeliga, kommersiella skäl – har låtit smitta ned sitt litteraturjournalistiska uppdrag med marknadsföring. 


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=84666&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.