Därför är den ängsliga kulturvärlden snart död

KULTURDEBATT. Johan Heltnes redan omstridda ”Sympati för djävulen” är en essä om en objektivt förlegad situation. Åtminstone om man ska tro den amerikanska litteraturvetaren Mark McGurl. 

Essän handlar bland annat om folkhögskolan Biskops Arnö, och Heltne menar att den prestigefyllda författarskolan som huserar där har ett starkt estetiskt och politiskt (och delvis negativt) inflytande på svensk litteratur. Det är en bra bok, och helt säkert har han mer än en poäng. Frågan – lite tillspetsad – är om det spelar någon roll. 

Ungefär när förra finanskrisen ödelade börserna kom ”The program era”, en ambitiös studie där McGurl reviderade den moderna amerikanska litteraturhistorien med hjälp av dess egentliga protagonist. 

Ezra Pound fick spela den rollen i Hugh Kenners besläktade mästerverk ”The Pound era”, men i McGurls version hette huvudrollen inte Toni Morrison, Cormac McCarthy, Philip Roth, Don Delillo, Thomas Pynchon eller något annat av de namn som brukar sägas ha format den engelskspråkiga litteraturen efter andra världskriget. Huvudrollen hette ingenting. McGurl valde bort geniet (eller genierna) och riktade i stället blicken mot en institution: Skrivarskolan kallar vi den på svenska, i USA är den mer känd som creative writing, namnet på de universitetsbaserade författarutbildningarna som länge varit en dominerande litterär kraft där borta. 

Är den svenska litteraturkritiken mogen för en liknande insikt om författarutbildningarna i Lund, Göteborg, Skurup och Biskops-Arnö?

Efter kriget blev många stora författare universitetslärare – dock inte McCarthy och Pynchon – och deras elever blev i stor utsträckning nästa generation stora författare, som i sin tur blev lärare i creative writing, och så vidare i en spiral som många har kallat ond, en disciplinerande institutionalisering som har likriktat litteraturen. Men icke McGurl. Han fördömde inte den romankonst som har formats av tre enkla lärosatser – 1) skriv om det du kan 2) show, don't tell 3) hitta din röst – utan betraktade den som ett faktum. Historia.

Och som all historia bestod den av toppar och dalar, stor originalitet och hyllmil makulatur. Den var inte en beklaglighet att klandra, utan något att tolka. Resultatet blev ett imponerande, kreativt verk som demonstrerade att en analys av amerikansk samtidslitteratur som inte tar hänsyn till skrivarskolornas roll förblir hopplöst ofullständig, även om verket i fråga är Toni Morrisons ”Älskade”. 

Är den svenska litteraturkritiken mogen för en liknande insikt om författarutbildningarna i Lund, Göteborg, Skurup och Biskops-Arnö?

Jag tror inte det. Och skälen är kanske goda. För det första har de svenska utbildningarna inte en riktigt lika dominant position som de amerikanska. För det andra är den svenska litteraturen mindre insulär och mer delaktig i den bredare kulturen, vilket ger motrösterna större utrymme och den mediala kändiskulturen ett annat genomslag. Här kan fler än enstöringar som Thomas Pynchon åtnjuta en frihet från institutionerna. 

Motargumentet skulle vara att ett litet land som Sverige har en trång litterär kultur, och eftersom skrivarskolor inte bara producerar författare, utan också litterära nätverk formade av en estetisk ideologi – aldrig formulerad, men möjlig att beskriva empiriskt – så har de ett inflytande som går utöver grejerna som den ytliga inspektionen upptäcker. Det är Heltnes argument i ”Sympati för djävulen”, kanske inte särskilt välbelagt, men kritikern som tar kritik på allvar borde undersöka tanken innan hon avfärdar den.

Annars är risken att man bara upprepar varje mäktig institutions automatiska svar: Vi finns inte. 

Mer avgörande, om än bara här, är frågan om litteraturen.

Men Heltnes bok har ett stort problem. Saken som han lägger under lupp kanske är på god väg att bli historia, en fråga som aldrig avhandlades när den borde ha avhandlats, som nu kommer att undersökas på litteraturvetarnas planet – och därifrån går inga färjor till den läsande allmänheten. 

Mark McGurls nya bok ”Everything and less” föreslår nämligen att vi har lämnat författarutbildningarnas epok och trätt in i en annan, ännu mindre lik den som gick att berätta genom ett geni som Ezra Pound, men frontad av en figur så stor att den fascistiska poetens monumentala ”Cantos” ser ut som ett gulligt hobbyprojekt. 

Jag talar om nätbokhandeln som växte sig så väldig att ordet ”stat” kommer närmare sanningen än ordet ”företag”: Amazon, menar McGurl, är numera kraften som driver litteraturen framåt. Dessutom är Jeff Bezos skapelse i sig en sorts litteratur; ett ännu oavslutat epos som inte bara vill monopolisera varumarknaden, utan expandera tills det blir hela människolivets plattform. Ramen för vår självförståelse. Kulturen som sådan. 

Den delen av studien kan vi lämna därhän, den är intressant, men spekulativ. McGurl beundrar den estetiska sidan av Bezos homeriska ambitioner och företagets sätt att berätta sin historia, men är typiskt kritisk mot dess effekter. Mer avgörande, om än bara här, är frågan om litteraturen. 

Sverige har än så länge lyckats skjuta den på framtiden. Lanseringen av Amazon 2020 var ett mindre fiasko, det finns ingen bred utgivning av svensk litteratur på plattformsbundna läsplattan Kindle, och ännu plågas vi inte av det som är McGurls egentliga undersökningsobjekt: Kindle direct publishing, en möjlighet för aspirerande författare att runda de traditionella utgivningsmodellerna – lektörer, förlag, redaktörer, förläggare – och ge ut sina verk som billiga e-böcker. 

Amerikanerna drunknar i dem. Nästan alla förblir olästa, en sorts litterärt avfall, men några få lyckas nå stor framgång i denna oheliga blandning av klassisk stencilkultur, global kapitalism och digital teknologi. Att succén är förbehållen ett fåtal är förstås ingen nyhet. Det gäller allting, alltid. Men när nätbokhandeln, med sitt massiva utbud och sin svårslagna prislogik, axlar rollen som litteraturhistoriens protagonist, blir salongen som litteraturen äger rum i, förändras kulturen i grunden.

Amazon tillhandahåller båda, och båda kostar en hunka, och båda är bara ett klick bort.

Amazons allt mer dominerande algoritmer och marknadsföringsmodeller tar ingen hänsyn till gamla hierarkier. Klassiker, litterära romaner, science fiction, vampyrromaner och fantasy har precis samma vikt och betydelse, inget står över något annat, inget betraktas som särskilt kulturellt eller samhälleligt relevant, vilket leder McGurl till en ikonoklastisk och provocerande tes: Kritiken måste modifiera sin blick. Acceptera att all litteratur numera är genrelitteratur. 

Johan Heltne och Rachel Cusk skriver inte litteratur med stort L, de skriver romaner som har samma betydelse och funktion som ”50 shades of Grey”, men med sämre räckvidd, och en mer exklusiv kundkrets. 

Marknadsorden är medvetet valda. I den här berättelsen är litteraturen inte en vital del av offentligheten, utan en uppsättning konsumtionsvaror som vi klickar hem från nätbutiker. De bra njuter vi av, de gör oss glada, kanske tillfredsställda. De dåliga skiter vi. Sedan går vi på nästa. Serieproducerad Amazon-fantasy eller Henry James? Beror på vad du gillar bäst. Amazon tillhandahåller båda, och båda kostar en hunka, och båda är bara ett klick bort. 

Försvunna är de metafysiska kvaliteter som diverse tänkare har tillskrivit litteraturen genom århundraden, kvar är en berättelse om en vara som tillfredsställer sina konsumenters begär efter terapi, fantasi och identifikation; en konstform som inte längre går att skilja från den allmänna konsumtionskulturen. 

Supercyniskt – absolut, och Sverige är inte USA, men man behöver inte följa McGurl hela vägen in i mål för att dra nytta av hans tankar. Kolla på Storytel och Bookbeat. Kolla på Adlibris och Bokus. Makten över samtidens litteratur ligger inte hos lärare på författarutbildningar, inte hos litterära elitnätverk i förlags- och kritikervärlden. Inte riktigt. Inte längre. Inte helt och hållet. Allt mer av den ligger, som McGurl visar, hos de digitala distributionsmodellerna. 

Trist. Men optimisten kanske väljer att kalla det grindvakternas död och läsarens födelse. 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.