Victor Malm
KULTURDEBATT. Gårdagens Aktuellt bjöd på en ovanligt klinisk studie av en klassisk haverist. Med på videolänk var Lena Einhorn, för längesedan virolog men numera författare; veckor av uppdämd frustration skulle fram, och mot en fond av hemmets furupaneler och silvergardiner gjorde hon sitt absolut bästa för att skälla ut statsepidemiologen Anders Tegnell, på plats i studion.
Historien var den vid det här laget vanliga. Einhorn hade läst en jättebra studie, en som är mycket, mycket bättre än de där studierna som pappaklädde Tegnell gillar. Hans bygger på dåliga, dåliga data, medan hennes fina, väldigt, väldigt starka studie – som bygger på bästa kinesiska kvalitetsmaterial – säger något helt annat. Och därför är den svenska pandemihanteringen usel, livsfarlig, får som resultat att våra äldre ligger på ålderdomshemmen och kvävs till döds i den fruktansvärda sjukdomen.
Stora gester, hårda ord, en liksom aggressiv, nervös energi som flödade genom rutan. Tvärsäker.
Bra tv. Och bra folkbildning.
Man behöver nämligen inte vara forskarutbildad för att inse att Tegnells lugna genmäle var korrekt, eller åtminstone ett man gör klokt i att acceptera: det finns egentligen inga bra studier, det finns ingen enkel, entydig data. Inte än. Viruset är nytt. Vårt globala, tätt sammankopplade samhälle har aldrig utsatts för en pandemi. Kartan kan inte ritas innan man har koll på landskapet. Att bli säker, att skaffa sig kunskap, tar tid – och kräver förmodligen eftertankens sorgligt kranka blekhet.
Till intet förpliktigande nonsens, med andra ord.
Aldrig förut har forskningens krokiga, osäkra väg mot kunskap varit ett dygnet runt-sänt mediaspektakel. Den lämpar sig nog särskilt dåligt för det, och att jag uppskattar Tegnells svar betyder inte att jag tror att han har löst coronaproblemet, bara att det hanteras med den principiella ovisshet som krävs.
Låter det otryggt? Tja, det är otryggt. Hemskt nog.
Helt säkert har flera fel gjorts. Precis som Folkhälsomyndighetens kritiker har gjort projektioner och analyser som inte har träffat verkligheten särskilt väl.
I gårdagens DN (14/4) publicerade Einhorn och 21 av hennes gelikar en debattartikel som fort fick rättas. Dataunderlaget, som de ansåg förkastade Folkhälsomyndighetens strategi, kritiserades för att vara dåligt underbyggt. Då förtydligade man att de citerade siffrorna var mindre viktiga än ”den principiella utveckling av pandemin vi försöker peka på”.
Till intet förpliktigande nonsens, med andra ord. Eller en fin illustration av hur svårt det är att både behålla hedern och vara säker på sin sak när verkligheten fortfarande tycks rörlig.
Det kan gå fel. Väldigt fel.
Sedan har vi förstås märkligheten att Tegnell-skeptikerna verkar söka sig till minst sagt tveksamma källor. Titta på en av debattartikelns undertecknare, Cecilia Söderberg-Nauclér, professor på Karolinska institutet. Först dundrade hon in i offentligheten med en osäker, hemmasnickrad graf och krävde att få prata i telefon med Tegnell. Sedan twittrade hon ut en (nu raderad) länk till Putins propagandaorgan Russia Today, som en annan svensk professor, Marcello Ferrada de Noli, glatt lånat sitt namns auktoritet.
Omdömet där är inte bara dåligt, det är djupt genant, direkt skamligt.
På en punkt har kritikerna dock helt rätt: den svenska coronastrategin är ett experiment. Det kan gå fel. Väldigt fel. Men vad samma personer, obegripligt nog, missar är att alla länders strategier är experiment, eftersom naturen inte var vänlig nog att bifoga ett facit när viruset sändes i väg. Finland, som än så länge klarat sig väl, ska nu lätta på sina hårda restriktioner, öppna upp landskapet Nyland som spärrades av den 28 mars, eftersom nedsläckningens samhällsskador och kostnader är så stora.
Hur ska det gå?
Ingen vet.
Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.
Varför är alla i bokbranschen kufar?
Första avsnittet av ”After utan work” är här – ett ovanligt spontant program från corona-karantänen.
På videolänk samtalar Daniel Sjölin med författaren Stefan Lindberg om livet, litteraturen och vad som egentligen är skillnaden mellan en författare och en kulturpersonlighet med en ordbehandlare.