Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Carl-Henning Wijkmark var ensam i sitt slag

Carl-Henning Wijkmark.Foto: Benkt Eurenius / DN

Carl-Henning Wijkmark är död. Han blev 85 år gammal.

Victor Malm minns en djärv och originell författare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. Carl-Henning Wijkmark var en författare med många masker. Kanske flest av alla. Vidden i hans gärning gör en stum. Förbluffad över att ett par händer kunde väva så många världar. 

Se bara på den djärva leken med Hermann Görings sexliv och nazismens tankevärld i den lika festliga som klassiska debuten ”Jägarna på Karinhall”. Sedan på den mörka upplysningskonsten i författarskapets huvudverk, ”Dressinen”, där en jesuit nästan ser mänskligheten födas i en grupp apor som drabbas av upptäckarlust och lämnar den afrikanska kontinenten på en dressin. Eller för all del ”Den svarta väggen”, där Wijkmark med spöklika thrillertricks förutspår en svensk framtid, eller samtid, sargad av oro och nationalism. 

Och glöm inte den Augustprisbelönade ”Stundande natten” (som konkurrerade ut både Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” och Daniel Sjölins ”Världens sista roman”), där en berättelse om den för oss alla stundande döden i välfärdssamhällets formellt medmänskliga korridorer får stilla form. Sist, men knappast minst, ska vi minnas att många av oss har lärt känna honom som Friedrich Nietzsche och Walter Benjamin i översättningsarbeten som knappast går att skatta högt nog. 

Han var ensam i sitt slag.

Bakom alla dessa masker fanns en författare som verkade helt på det klara med att litteraturen har två livsviktiga uppgifter. 

Den ska lära oss att se världen tydligare och bättre. 

Och den ska förströ och förlusta, roa oss. Vara ett sätt att leva. 

Carl-Henning Wijkmark skrev nämligen alltid djupt underhållande, liksom för att lura ut läsaren på det djupa vatten som hans romaner utspelar sig på, och först därefter peka mot botten, den som är botten i oss alla. Historiska kommentarer, filosofiska resonemang, samtidsanalyser, alltihop, men placerade i berättelser så rafflande att de snarast duperar oss att se och tänka bättre. Det är inte en konst som många behärskar, särskilt inte i Sverige. Här har skilsmässan mellan underhållning och allvar haft olyckliga litterära konsekvenser. Wijkmarks verk står som påminnelser om att en annan, bättre väg är möjlig. Som bålverk mot allt tråkigt, allt dumt. 

Han var ensam i sitt slag. 

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.